New York Marathon 2018 – Race Report

Jag har precis krängt av mig överdragskläderna och skeppat dem vidare till en funktionär som samlar in kläder till förmån för hemlösa. Jag mår gott vid tanken att någon kommer att vandra runt på Manhattan i Alice fleecejacka, vantar, mössa och mina uggs. Jag joggar lite försiktigt på stället, stretchar fötterna och sträcker ut baksida lår. Sätter mig i huksittande för att öppna höfterna lite. Jag har redan gjort den här proceduren minst tio gånger. Det har nämligen varit gott om tid att göra de sista förberedelserna; bussen lämnade hotellet 05.00 och starterna går i olika ”waves” mellan 9.50 – 11.00.

Solen skiner från en klarblå himmel. Luften är kall men känns behaglig eftersom solen värmer. Jag trampar på stället för att hantera känslorna som sköljer över mig. Såhär är det alltid vid starten av ett maratonlopp. Vägen fram till startlinjen är kantad av längtan, motvilja, många timmar träning, oro, förväntan, rädsla och glädje. Och nu far alla de här känslorna runt i mig på en och samma gång. Ju fler maraton jag springer, desto mer inser jag att det är omöjligt att förutspå vad som ska hända under de 42195 meter som väntar. Och även den här dagen ska komma att bjuda på överraskningar.

Det är en högtidlig stund på Staten Island. Luften vibrerar av energi från de tusentals löpare som står redo att erövra banan; världens mest åtråvärda. Det är religiöst.  Efter sluttonerna till den amerikanska nationalsången går startskottet. PANG. Jag följer med i rytmen av trampande fötter som får hela Verrazanobron att gunga. Ur högtalarna strömmar Frank Sinatras New York, New York och framför mig tronar vyn av Manhattan. Vi startar direkt med högsta stigningen på banan. Jag hinner knappt ta mig an bron innan en löpare sluter upp upp vid min sida. Han presenterar sig som Rick och säger att jag ser väldigt exalterad och lycklig ut (så rätt han har). Han berättar att detta är hans artonde maraton i New York och att han gärna guidar mig över bron som har mycket sigthseeing att bjuda på. Rick pekar ut Elis Island och Frihetsgudinnan, Empire State Building, kända pråmar och återger släkthistoria som jag dock inte hinner uppfatta. Jag hissnar och får svindel av de magiska vyer som möter oss på toppen av bron. Det är en obeskrivlig känsla; rysningar går genom hela kroppen. Är jag verkligen med om det här. Jag har lyssnat så idogt till min guide att jag knappt hann notera uppförslutet. Däremot känner jag att det är lätta ben som rullar nerför. Rick tackar för sig och fortsätter i ett snabbare tempo. Artigt men bestämt ber han mig att inte hänga på.

Brooklyn! Nu är det dags att börja springa. Och det går lätt. För lätt. Varningsklocka ringer. Håll igen nu Marie; ”run wisely” vilket också blir mantrat för dagen. Hela Brooklyn kokar och det är löjligt lättlöpt. Banan kantas av musiker, dansare och en publik i extas. Publiken fullkomligt trycker mig framåt. De behandlar oss som rockstjärnor. ”GO SWEDEN”, ”GO SWEDEN”. Överallt är det händer som förlängs i längtan efter en high-five. En kille med mikrofon börjar rappa en vers om Sverige. Jag är hög på löpning. Hög på livet. Kroppen känns inte och jag får hela tiden påminna om att ”run wisely”. På väg in i Queens håller dock allting på att få ett snöpligt slut. Jag ligger på ena kanten av banan, dels för att det är lättare att hitta flow där, dels för att kunna ta in så mycket som möjligt av det som sker runtomkring. Plötsligt tar en vindpust tag i ett löst sittande snitselband samtidigt som jag lyfter foten och det hamnar mellan mina ben och där framme står stolpen som bandet sitter fast i. Jag tvärnitar i panik och hinner precis undkomma kraschen. Det hugger till lite i baksida lår av den tvära inbromsningen och jag blir orolig för kramp eller sträckning men går oskadd ur dramat. Puh! När jag väl återhämtat mig har jag kommit in i den judisk-ortodoxa delen av Brooklyn; Williamsburg. Och här händer något väldigt märkligt. Det blir helt tyst. Knäpptyst. Män i pälsmössor med svartvita bönsjalar över axlarna stirrar rakt fram utan att ens snegla på den orm av löpare som ringlar förbi. Löpning är helt enkelt inte förenligt med den livsfilosofi som råder här. Men det dröjer inte många kilometer förrän publiktrycket är åter. Över Pulanskibron och halvmarapasseringen. Hej Queens! Något mer lågmäld publik men stämningen är på topp. Här njuter jag av att läsa skyltar. Det är mycket Trumpgrejer på temat: har vi klarat två år med Trump är detta maraton absolut ingenting. Och överallt ropar publiken: ”you can do it”, ”you are amazing”, ”go Sweden”. Benen är lätta, andningen är kontrollerad. Jag tar lite vatten och sportdryck vid energistationerna och varvar med någon gel. Magen knorrar lite men inte så starkt att jag måste agera.

Och så tronar den upp sig. Queensboro Bridge till Manhattan. Uppe på bron råder en mäktig tystnad. Den är lång. Många löpare kroknar och flera runtom mig drabbas av kramp. Så hörs plötsligt ett sorl som växer sig allt starkare och som fullkomligen exploderar när jag svänger ut på First Aveny. Jublet är helt öronbedövande och jag känner mig som en rockstjärna. GO SWEDEN. GO SWEDEN. GO SWEDEN. Publiken är i extas. Och jag med den. Till vänster ser jag samtidigt svensklägret. En plats där många anhöriga till de svenska löparna står och jag får rysningar av att se svenska flaggorna vaja i skyn när jag springer förbi. (Bara genom att skriva detta får jag gåshud.) 30 km passerades under löpningen på Första Avenyn; en raksträcka om sex kilometer. Fruktad av många. Älskad av mig. Om det är något jag är riktigt bra på så är det att springa effektivt på långa och flacka asfaltvägar. Asfaltprimadonnan i sitt esse!

Benen fortsatt lätta. Pulsen under kontroll. Skön känsla i kroppen. Jag springer på i den rytm som jag haft under hela loppet. Men det är fortfarande tolv kilometer kvar. Run wisely tänker jag på bron över till Bronx. Väl över på den sidan mattas det massiva publiktrycket av och ersätts med mer musik. Det är körer, bandspelare och instrument av olika slag. Vi passerar den beryktade ”Väggen” vid 32 km. Publiken försöker dock ihärdigt att övertyga oss löpare om att vi är igenom väggen och snart i mål…”You are soon there”, ”Not far now”. Alla som någongång sprungit maraton vet att de sista sju kilometrarna ofta är riktigt långa. Smärtan i kroppen kan vara helt brutal och då känns sju kilometer helt övermäktigt. Men idag tar jag till mig publikens ord. Målet känns nära. Jag känner mig riktigt stark inför avslutningen av loppet som inleds via bron tillbaka till Manhattan. Noterar en kvinna som håller upp en skylt med den välkoma texten: ”last damn bridge”. In i Harlem där musiktemat håller i sig. Det är magiskt! M.A.G.I.S.K.T. Älskar Harlem.

Så är det till sist dags att svänga in på Femte Avenyn och springa raksträckan fram mot målet i Central Park. Den här delen av banan är riktigt tuff. Det går uppför. Och uppför. Och flack uppför. Och brant uppför. Och det bara fortätter uppför. Ja – så kändes det iallafall. Och även om mina ben varit riktigt pigga hitintills känner jag att drivet nu börjar att avta. Många går. Några stannar helt. (Kräks.) Krampar. För att sedan jobba på några meter till. Vid 39 kilometer svänger så banan äntligen in i Central Park. Här har jag sprungit så många gånger och jag känner till parken väl. Känns nästan som hemmaplan och autopiloten kopplas på. Jag highfivar med flera i publiken och får så mycket energi tillbaka. Sista kilometern är ren njutning. Lycka. Glädje. Eufori. Och så händerna mot skyn när jag passerar mållinjen.

Det var en härlig upplevelse att ta emot medaljen utan smärta, kramp eller känsla av utbrändhet. En funktionär sveper en värmande poncho om mig varefter jag under otaliga gratulationer och applåder promenerar tillbaka till hotellet. Jag kommer aldrig att glömma känslan under den promenaden. Solen sken. Medaljen glänste på bröstet. Människorna i stan betraktade mig som en världsmästare. Kroppen var intakt. Och snart skulle jag få njuta av varm dusch och mat. Så nära fullständigt mindfull jag någonsin lär komma.

Till sist. Tack Henric för att du bara är helt fantastisk; som människa, make och löpare. Älskar att dela de här upplevelserna med dig. (Älskar också att vi redan bokat nästa års mara :)) Tack Ida, Daniel, Jesper och Joakim för underbara dagar, middagar, skratt och gött häng. Vi har delat oförglömliga stunder. Stunder som omvandlats till oförglömliga minnen vilka jag kommer att återvända till ofta. Jag säger bara Ida: mitt första vinyasapass. Halleluja moment. Värre än maran om du frågar mig. Daniel: du har tagit vår tandborstning till en helt ny nivå. Nya skratt varje kväll. Jesper: ditt knä, dina fötter och din gångstil efter maran. Så mycket hjärta&smärta i den där kroppen alltså. Joakim: jag förstår Ida när hon säger att en behöver en Jocke i sitt liv. Du är grym. Tack för all pepp och för all positiv energi du strösslar runt dig.