Skövde sextimmars – Race Report

Fredag den 9 mars.

Knökar in trx, kettlebell, gummiband, medicinbollar i bagaget och racear till skolan för att hämta barnen. Blundar samtidigt  lite med vänstra ögat för att slippa se den den stora lilla lackskadan som uppstått efter att jag backat in i en stenmur kvällen innan.  Ska nu bara köpa kattmat, packa löpargrejer och hämta maken inne i stan innan vi äntligen kan åka mot Slätta för övernattning i Tidaholm. Tidaholm ligger ju bara en halvtimme från Skövde där morgondagens lopp går av stapeln. Loppet har hittills inte varit top of mind under veckan. Långt ifrån. Livet har drabbat mig på olika sätt och det har tagit all min tankekraft och energi. Har ändå landat i att jag vill springa. Jag behöver springa. Packar i vanlig ordning ner allt jag har. You never know. Kanske att jag vill ha ett rosa underställ och grön buff. Eller så är jag all black. Min sinnesstämning eller eventuella nonglow imorgon vet jag ju inget om idag. Samma sak med energi. Jag packar allt jag hittar. Bättre en sak för mycket att välja på. Vet av erfarenhet att kroppen suktar efter märkliga saker i de här sammanhangen. Det viktigaste har jag dock sett till att bunkra upp rejält med. Nämligen Pucko; denna mirakeldryck som min mage nästan alltid klarar av utan haverier, salta nötter, salta godisar och naturgodis. Men jag adderar kladdkaka, bars, smoothies, bönor, choklad, delicatobollar och annat. Fyller hela Chryslern med påsar och trunkar. Kollar att barnen har laddare, telefoner och underställ med sig. Mot maken. Vet att han kommer att stå där i sin prydliga rock och lätt packade weekendväska. Vet att han kommer att se så besvärad ut. Vet att han kommer att sucka djupt när han ser vad hans lilla väska måste trängas med.

I bilen passar vi på att göra läxor och stämma av barnens grejer och det har ännu inte infunnit sig något fokus på löpningen. Men jag käkar lite extra salt till mellanmålet iallafall. Slätta och syster Elinor bjuder sedan på världens härligaste tacokväll och det är en underbar känsla att vara med familjen efter den här omtumlande veckan och när jag träffar Tessan (min mellansyster som också är där) – känner jag kraften och fokuset komma smygande. Henric och jag drar oss tillbaka tidigt och jag somnar tryggt i pappas stuga. Vaknar i och för sig några gånger men har inga problem att somna om.

Lördag den 10 mars

Vaknar till runt sexsnåret. Sätter mig på fårskinnsfällen framför kaminen och yogar en stund. Jag är äntligen i känslan. Jag ska springa. Springa. Springa. Springa. Långt och länge. Jag ska bara springa. Sätta en fot framför den andra. Andas. Inte bry mig om något annat. Vara i den där lilla världen för en stund. Och det kommer att vara underbart. Det här är mina tankar hela morgonen. Äter en normalstor frukost med den enda skillnaden att jag adderar en matsked kokosolja i gröten. Vill absolut inte äta för mycket. Det är en konst att kunna gå på toa innan loppet och med en stor frukost i magen kommer ett sådant besök att behöva göras efter start. (Det behövde jag ju ändå skulle det visa sig.)

Hämtar ut nummerlappen. Kunde inte haft bättre support. Henric släpper mig vid nummerlappsuthämtningen, fixar med väskor och parkerar bilen. Alice fixar med nummerlappen och chipet i skosnörena. Isak håller sig lugn. Alles gut.

Mot start. Surar till Henric om underlaget. Det är halt, moddigt och slirigt på flera ställen. Ska en behöva halka omkring här i sex timmar. Hallå! Jag är asfaltlöpare. Jag gillar inga hinder på marken what so ever. Kan surna till för minsta sten. Men nu är det bara att tugga i sig. Jag kan inte annat än att dra på smilbanden när jag står där i högen av löpare som förväntansfullt inväntar startskottet. Hur många galningar finns det egentligen. Trösterikt ändå att jag inte är ensam i min galenskap. Pang.

Stapplar iväg och ramlar nästan direkt. Vafan. Och så ser jag barnen. Åh – jag är lyckligt lottad ändå. Ger mig själv ett leende. Som direkt efterföljs av en tår. Herregud Marie. Nu börjar det igen. Att du aldrig lär dig. Nu har du sprungit i 10 minuter. Bara 350 minuter kvar. Varför måste du hålla på såhär? Kan du inte bara göra mer lagoma saker. Orka! Jamen hallå. Det är ju det här som är jag. Jag är inte lagom. Jag vill inte vara lagom. Jag gillar ju att vara galen. Jag är galen. Måste bajsa. Åh nej, inte redan. Bara 300 minuter kvar.

Ah, det är lätt nu. Henric och barnen hejar varje varv – ser dem ju mest hela tiden eftersom ett varv bara är 1,2 km. Ett varv består av lite nedför, en liten uppförsbacke och sedan flackt. Jag gillar varvet. Det är omväxlande och jag byter arbetande löpmuskler hela tiden. Backen är min styrka. Där är jag snabb och lätt. Min teknik kommer till sin rätta. På utförslöpan blir jag däremot omsprungen. Jag har bestämt mig för att inte gå tom. Jag äter något litet nästan varje varv. Teamet är fantastiska. De jagar mig med kladdkaka, vatten och nötter. Och jag mumsar. Och jag har också bra energi. Det här är lika mycket en ätartävling som en löpartävling. Och jag tänker inte förlora mig på loppet pga. dåligt energiintag. Been there. Done that. Men inte idag. 130 minuter kvar. Aj! Kramp i hela högersidan. Har håll. Måste sakta ner.

Jag hör Vilmer – min systerson. Hans glada hejarop ljuder över banan och går rakt in i hjärtat. Jag får så mycket energi. Vilmer är sedan med mig flera varv. Jag springer liksom på kärleken till honom. Fäller en tår. Kan nästan inte titta på Tessan som nu anslutit tillsammans med Vilmer, Henke och Lucas. Kommer att bryta ihop. Så mycket känslor. Så många tankar. Tacksam. Trött. Tacksam. Trött. Pigg. Bajsenödig. Törstig. Glad. Ont i magen. Jag blir en ynk. Beklagar mig inför teamet. Varvet efter har jag syster Tessan med mig. Sida vid sida. Hon upplyser mig om precis det jag behöver höra där och då. Jag känner hur farten ökar och steget blir lätt. Ett varv flyger förbi. 40 minuter kvar.

Livet. Livet är skört. Vi blir varse hela tiden. Jag tänker på dem vars smärta inte upphör när de slutar springa. Jag känner ömsom tacksamhet. Ömsom sorg. Jag är stark. Bara 15 minuter kvar. Benen rullar på ganska lätt. Mår lite illa när jag känner hur gammal kladdkaka plötsligt rinner ner i halsen. Den måste ha fastnat någonstans när jag försökte få ner den någon timme dessförinnan. Fem minuter kvar. Ökar. Känns som att jag sprintar. Men det är långt ifrån sanning om en kollar tempot på Mr. Garmin. Applåderas fram av mitt fantastiska team och höjer armarna i skyn när stoppsignalen ljuder. Jag är i mål. Sex timmar och 60 km senare. Kroppen känns bra och allt jag vill är att krama om min familj. ÄLSKAR ER. Så skönt att få stanna. Men det är en märkligt känsla att inte hela tiden röra sig framåt. Känner mig förvirrad. Var ska jag. Hur kan jag tacka alla som varit här. Fryser jag? Var ska jag nu. – In i duschen ropar Henric.  In i duschen ja, nu har den här tanten börjat att stelna till. Ner för trappan till omklädningsrummet, Av med flera lager kläder. Steeeeeel. Fötterna är så ömma och ”alla andra” snacksar och dricker på något utom jag. Misär. Törstig. kall. Hungrig. Och trött. Det är så synd om mig när jag står där naken i duschkön tillsammans med fyrtio andra lika medtagna kvinnor. SKÄRP DIG. Försöker att skynda med tantkroppen så gott det går. Just nu känns iden om att packa hela löpargarderoben inte som en lika bra ide. Jag skäms över att jag tar mest plats av alla där i omklädningsrummet och så har jag inte ens något litet att stoppa i munnen. Förbättringsområde identifierat.

Kommer till slut uppför trapporna efter stora kraftansträngningar. Äntligen mat. En burgare med extra allt. Och så alla andras rester på det. Nästan mätt. I trettio minuter eller så. Bilfärden mot Göteborg är underbar. Jag är varm. 30 grader på min sida, rumpvärme, pälsjacka, nya raggisar (tack Kristina!) och yllemössa. Henric svettas. Men står ut. Vi analyserar loppet och jag får underbara , peppande och kärleksfulla kommentarer från vänner och bekanta. Väl hemma baxar Henric ut mig ur bilen och in i sängen. Det går inte att sova för att benen springer fortfarande. Men det är så skönt att bara ligga där och veta att jag inte ska springa inatt. Tänker på hur skönt det är att jag inte ska springa imorgon. Jag ska inte springa inatt eller imorgon för att jag sprang faktiskt sex mil idag. Lyllos  mig. Hungrig igen. Orka.

Söndag den 11 mars

Vaknar löjligt tidigt. Jag kommer inte upp ur sängen. Ligger kvar. Yogar mig upp via någon avancerad rotation och rullar ner på golvet. Rör mig i slowmotion. Fixar frukost. Tar typ två timmar. Gör mig ingenting. Väcker familjen. Känner en själslig frid. Ett lugn. Ett lugn som bara infinner sig efter en total urladdning. Njuter. Löpning är min terapi.

Tack för alla hejarop och fina kommentarer efter loppet. Har läst var och en flera gånger och det betyder så mycket. Kram!