Köpenhamn maraton – race report

De sista passen innan loppet kändes inte bra. Jag VET hur det känns när jag är i bra form. Den känslan infann sig inte alls. Jag gick snarare omkring med känslan av att jag lätt ådrog mig mjölksyra i benen. Detta kände jag av såväl på träningen som annars. Men såklart valde jag att inte fokusera på det. Det skulle ju inte underlätta för mig att  lägga vikt vid det. Jag valde istället att fokusera på all bra träning jag faktiskt genomfört under våren som varit min bästa säsong någonsin. Det är verkligen mycket hårt, noga planerat och strukturerat arbete som ligger bakom den här marastarten i Köpenhamn.

Raceday startade alldeles utmärkt. Fler timmar sömn än normalt innan ett stort lopp. Och en mage som verkade vara med i matchen. Två timmar innan start hade jag käkat en portion gröt med karamelliserade nötter, yoghurt och kokosolja. Två koppar kaffe, dubbel resorb och vatten. Kändes bra.

Syrran och jag promenerade bort mot starten som låg alldeles vid vårt hotell (tack Henric för att du alltid fixar allting så perfekt). Väl där mötte vi upp Henric som flugit från Prag för att heja på mig. Vilken make en har. Så där stod jag med nummerlappen på bröstet. Omgiven av mina två störta supporters. Redo att ge mig ut på banan. Jag drog mig bort mot starten, värmde upp och nervöskissade säkert tre gånger på femton minuter.

Startskottet gick. Jag försökte verkligen att tänka positivt. Men någonstans där i bakhuvudet låg en gnagande känsla av att kroppen inte riktigt kändes i bra form. Men så hann jag inte mer än några hundra meter innan jag fick syn på en skylt där det stod Marie med ett stort hjärta på. En skylt som ackompanjerades av syrran och maken som skrek sig hesa av hejarop. Glädje. Jag började mata på. Hade bestämt mig för att försöka gå ner mot 3 h och 20 min. Det var den tiden jag tränat för och en bra dag visste jag att det skulle kunna gå och plocka ut. Lade mig runt 4.40 min/km. Kände direkt att detta inte var en fart som kom gratis idag. Jag fick jobba för den. Skit också. Fullt av negativa tankar. Redan efter 15 km var jag trött. Fy fasiken alltså. Jag vill bryta. Jag orkar inte. Ska jag gå lite. Ska jag verkligen inte gå av banan.  Jag vill inte springa mera. Tessan och Henric langade energi och hejade utmed banan. Och detta höll ändå motivationen uppe. Jag sprang för dem. Jag tänker inte bryta. Förhandlade med mig själv hela tiden. Efter 25 km var benen rätt sura och tunga. 17 km kvar! Det var dessutom kokande hett nu och den varma asfalten brände sönder fotsulorna i mina tunna skor. Men det var ändå ingenting i förhållande till hur trött jag var. Pulsen var konstant (alltför) hög och jag var rejält överhettad. Hade svårt att få i mig vatten. (Gel funkade däremot bra.) Supportteamet försåg mig med en keps och det hjälpte faktiskt mot värmen och någon kilometer där efter att jag passerat 30 kmskylten kändes det lite bättre igen. Solen gassade, munnen var torr som fnöske, fotsulorna brände vid varje fotisättning och jag hade åtta kilometers löpning kvar. Varenda liten cell i mig gjorde ont, stretade emot och ville bara att jag skulle stanna. Men där och då bestämde jag mig bara för att ta en fot framför den andra. Jag visualiserade min morgonrunda. Hur jag sprang den kända rundan och hur jag betade av bit för bit av den. En runda som jag inte tycker är vare sig lång eller besvärlig. I mina tankar passerade jag Nyströms, baksidan av Hemköp och Larsens kaminer, Snipen, Örsviksvägen, Valebergsvägen, Bärnarps Konditori. Och så passerar jag helt plötsligt 39 kmskylten. TRE kilometer kvar. Publiken blir alltmer högljudd. Jag börjar tro att jag kommer att ta mig imål. Att jag faktiskt snart ska befrias från plågorna. Att jag ska få min medalj. Att jag ska få krama om min syster. Min man. Kämpa. KÄMPA. Framåt Marie. Fullt fokus på att ta dig framåt. 40 kilometer. En man skriker till mig att det är bara är två kilometer kvar och att jag måste hålla ihop hela vägen in i mål. Jag tror faktiskt att jag ökar farten lite där. 41 km. Jag orkar inte mer. Jag är helt slut. Och nu ska vi upp på en bro. Jag biter ihop. Och dör en smula inombords när jag ser mitt crew som ännu en gång överröstar allt annat för att heja mig framåt. 700 m kvar. Nu går det nerför. Men det hjälper inte. 400 m kvar. Ser målet. Springer på vad som kan vara det längsta upploppet i historien. Till slut får jag stanna. Stänga av klockan som visar 3 h 30 sek 14 sek. Kastar mig mot staketet och börjar hulka. Och gråta. Av lättnad. Och lycka. Tar mig långsamt framåt. Fotsulorna bränner av kladdiga blåsor. Får min medalj. Möter syrran och maken. Kastar mig i deras famnar. Gråter ännu mer. Herregud vad jag har längtat efter dem. Att få stå still. Och gråta ut. Utan dem hade jag inte tagit mig i mål denna dag.

Löpning alltså. Hur mycket den får mig att uppleva. Känslor. Insikter. Prövningar. Lycka. Smärta. Framgångar. Motgångar. Idag var jag tio minuter från måltiden. Och fyra minuter över personligt rekord. Men jag kunde inte bry mig mindre om det. Aldrig förr har jag kämpat så hårt. Tagit ut mig så fullständigt och övervunnit så många geupptankar. Jag rankar den här prestationen högt.  Jag älskar löpningen och allt den medför och bidrar med i livet.

Men nu ska jag vila i några dagar.

IMG_1256IMG_1258IMG_1252img_2244.jpgimg_1262.jpg

6 Comments

  1. Olga

    ??? Så intressant att läsa dina tankar och reflektioner!

    • traningsguiden

      Tack Olga! Ja, det här kom direkt från hjärtat. Gäller att skriva ner så snart en kan. En glömmer fort. Kram

  2. Alltså vad du ör grym Marie ?
    Du inspirerar såå mycket ?

    • traningsguiden

      Tack Linda! Så glad jag blir över dina fina ord. Du är grym på att peppa andra!

  3. Usch ja, det är tufft ibland! Men jag vill tro att vi i slutändan ändå är nöjdare med att gå i mål än att bryta, så länge vi inte är skadade. Tycker också detta visar vilken kapacitet du har när allt stämmer!

    • traningsguiden

      Ja, tufft var det. Men oj så nöjd och glad jag är över att jag faktiskt inte bröt. Och ja, det är en reflektion jag också gjort. Detta kändes ju katastrof rent prestationsmässigt. Men det är ju faktiskt inte en katastroftid…

Lämna ett svar till traningsguiden Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>