Köpenhamn maraton – race report

De sista passen innan loppet kändes inte bra. Jag VET hur det känns när jag är i bra form. Den känslan infann sig inte alls. Jag gick snarare omkring med känslan av att jag lätt ådrog mig mjölksyra i benen. Detta kände jag av såväl på träningen som annars. Men såklart valde jag att inte fokusera på det. Det skulle ju inte underlätta för mig att  lägga vikt vid det. Jag valde istället att fokusera på all bra träning jag faktiskt genomfört under våren som varit min bästa säsong någonsin. Det är verkligen mycket hårt, noga planerat och strukturerat arbete som ligger bakom den här marastarten i Köpenhamn.

Raceday startade alldeles utmärkt. Fler timmar sömn än normalt innan ett stort lopp. Och en mage som verkade vara med i matchen. Två timmar innan start hade jag käkat en portion gröt med karamelliserade nötter, yoghurt och kokosolja. Två koppar kaffe, dubbel resorb och vatten. Kändes bra.

Syrran och jag promenerade bort mot starten som låg alldeles vid vårt hotell (tack Henric för att du alltid fixar allting så perfekt). Väl där mötte vi upp Henric som flugit från Prag för att heja på mig. Vilken make en har. Så där stod jag med nummerlappen på bröstet. Omgiven av mina två störta supporters. Redo att ge mig ut på banan. Jag drog mig bort mot starten, värmde upp och nervöskissade säkert tre gånger på femton minuter.

Startskottet gick. Jag försökte verkligen att tänka positivt. Men någonstans där i bakhuvudet låg en gnagande känsla av att kroppen inte riktigt kändes i bra form. Men så hann jag inte mer än några hundra meter innan jag fick syn på en skylt där det stod Marie med ett stort hjärta på. En skylt som ackompanjerades av syrran och maken som skrek sig hesa av hejarop. Glädje. Jag började mata på. Hade bestämt mig för att försöka gå ner mot 3 h och 20 min. Det var den tiden jag tränat för och en bra dag visste jag att det skulle kunna gå och plocka ut. Lade mig runt 4.40 min/km. Kände direkt att detta inte var en fart som kom gratis idag. Jag fick jobba för den. Skit också. Fullt av negativa tankar. Redan efter 15 km var jag trött. Fy fasiken alltså. Jag vill bryta. Jag orkar inte. Ska jag gå lite. Ska jag verkligen inte gå av banan.  Jag vill inte springa mera. Tessan och Henric langade energi och hejade utmed banan. Och detta höll ändå motivationen uppe. Jag sprang för dem. Jag tänker inte bryta. Förhandlade med mig själv hela tiden. Efter 25 km var benen rätt sura och tunga. 17 km kvar! Det var dessutom kokande hett nu och den varma asfalten brände sönder fotsulorna i mina tunna skor. Men det var ändå ingenting i förhållande till hur trött jag var. Pulsen var konstant (alltför) hög och jag var rejält överhettad. Hade svårt att få i mig vatten. (Gel funkade däremot bra.) Supportteamet försåg mig med en keps och det hjälpte faktiskt mot värmen och någon kilometer där efter att jag passerat 30 kmskylten kändes det lite bättre igen. Solen gassade, munnen var torr som fnöske, fotsulorna brände vid varje fotisättning och jag hade åtta kilometers löpning kvar. Varenda liten cell i mig gjorde ont, stretade emot och ville bara att jag skulle stanna. Men där och då bestämde jag mig bara för att ta en fot framför den andra. Jag visualiserade min morgonrunda. Hur jag sprang den kända rundan och hur jag betade av bit för bit av den. En runda som jag inte tycker är vare sig lång eller besvärlig. I mina tankar passerade jag Nyströms, baksidan av Hemköp och Larsens kaminer, Snipen, Örsviksvägen, Valebergsvägen, Bärnarps Konditori. Och så passerar jag helt plötsligt 39 kmskylten. TRE kilometer kvar. Publiken blir alltmer högljudd. Jag börjar tro att jag kommer att ta mig imål. Att jag faktiskt snart ska befrias från plågorna. Att jag ska få min medalj. Att jag ska få krama om min syster. Min man. Kämpa. KÄMPA. Framåt Marie. Fullt fokus på att ta dig framåt. 40 kilometer. En man skriker till mig att det är bara är två kilometer kvar och att jag måste hålla ihop hela vägen in i mål. Jag tror faktiskt att jag ökar farten lite där. 41 km. Jag orkar inte mer. Jag är helt slut. Och nu ska vi upp på en bro. Jag biter ihop. Och dör en smula inombords när jag ser mitt crew som ännu en gång överröstar allt annat för att heja mig framåt. 700 m kvar. Nu går det nerför. Men det hjälper inte. 400 m kvar. Ser målet. Springer på vad som kan vara det längsta upploppet i historien. Till slut får jag stanna. Stänga av klockan som visar 3 h 30 sek 14 sek. Kastar mig mot staketet och börjar hulka. Och gråta. Av lättnad. Och lycka. Tar mig långsamt framåt. Fotsulorna bränner av kladdiga blåsor. Får min medalj. Möter syrran och maken. Kastar mig i deras famnar. Gråter ännu mer. Herregud vad jag har längtat efter dem. Att få stå still. Och gråta ut. Utan dem hade jag inte tagit mig i mål denna dag.

Löpning alltså. Hur mycket den får mig att uppleva. Känslor. Insikter. Prövningar. Lycka. Smärta. Framgångar. Motgångar. Idag var jag tio minuter från måltiden. Och fyra minuter över personligt rekord. Men jag kunde inte bry mig mindre om det. Aldrig förr har jag kämpat så hårt. Tagit ut mig så fullständigt och övervunnit så många geupptankar. Jag rankar den här prestationen högt.  Jag älskar löpningen och allt den medför och bidrar med i livet.

Men nu ska jag vila i några dagar.

IMG_1256IMG_1258IMG_1252img_2244.jpgimg_1262.jpg

Köpenhamn maraton – resan dit

Aldrig någonsin har jag varit bättre tränad inför ett lopp. Inte en sjukdag eller missat träningspass på hela året. Träningspassen har kanske inte genomförts under optimala förutsättningar varje gång (eller ens någon gång) men likväl har jag genomfört planerade pass. Och jag har tränat sådana fantastiska pass. Kenth har väglett mig i val av kvalitativa pass. Och jag har utvecklats så mycket i detta samarbete. Jag är så van att vägleda andra i deras träning. Van att känna in andras nivå och förmåga. Men när det gäller mig själv är det helt annorlunda. I det här fallet är själv inte bäste dräng. Hursomhelst. Kenth har på ett helt fantastiskt sätt pejlat av min förmåga och bidragit till att göra min resa fram till maran så rolig och utmanande.

Jag har ju inte bara tränat löpning. Jag har ju även tränat styrka och rörlighet. Och detta med Stina. Mer kompetent fyscoach än henne känner jag inte till. Hon är fantastisk på att adressera och stärka upp svagheter i alla människokroppar. Under alla mil. Under all tuff träning jag har genomfört det här året har jag inte oroat mig för eller känt av annat än fysisk trötthet från kroppen. Har aldrig tidigare varit starkare, rörligare eller mer ”genomtränad” än nu.

Så, med denna känsla mötte jag upp syster Tessan på Göteborgs centralstation i lördags. Så många löparäventyr vi delat Tessan och jag. Känslan av att få dela ytterligare ett gjorde mig bara så lycklig. Med en upprymd och förväntansfull känsla satte vi oss på tåget och rullade iväg mot Köpenhamn och den stundande maran.

Väl där inleddes vistelsen med sightseeing i promenadskorna. Med stopp på Joe&the Juice och såklart på expot för att hämta ut nummerlappen. Vi traskade och traskade. Till slut hoppade vi faktiskt in i en taxi för att hinna med lite avkoppling på hotellet innan middagen. Allt detta toppade sedan med uppladdningsmiddag som bestod av kycklingsoppa till förrätt och en risotto till huvudrätt. Supergott och det landade alldeles perfekt i kroppen. Efterrätten intogs därefter i hotellsängen. Syrran hade såklart fixat mina favoritgodisar (kanelmandlar, salta nötter och saltlakrits) i små egensydda påsar. Hur bortskämd får en vara egentligen. Sammanfattningsvis en helt perfekt dag!

 

Hårda pass i veckan

Jo man tackar. Helt j-a slut. 25° hett och ett redan på pappret utmanande pass blev tillsammans JOBBIGT. Mycket jobbigt. En mil uppvärmning. Sedan några block fartökningar under andra milen. Och sedan en halvmil nedvarvning. Jag brukar ”lätt” klara 25 km utan vatten. Men idag fick jag springa till lokala cafeet och klunka vatten flera gånger. Sista kilometrarna kändes det som att blodet kokade i kroppen. Jag gillar verkligen inte att springa i värme. Men efter dusch och långlunch på favvostället Vallda golfkrog, kändes livet bra igen.

Uppladdning inför dagens långpass i goda vänners lag. Vilken lyx att få promenera bort till goda vännerna Andreas och Gunilla. Och väl där få sätta sig och njuta av en fantastisk middag i deras sällskap&med där här utsikten. Som vi njöt av livet där och då.   Den här bilden är från snabbdistansen tidigare i veckan. 30 min riktigt hårt jobb i löparskorna. Och som vanligt så blir en bra på det en tränar. Och mindre  bra på det en inte tränar. Jag undviker ju systematiskt den här typen av pass. Och det märks på resultatet. På gränsen till dåligt objektivt sett. Men det var däremot inte ansträngningen. Jag slet och rev där under den där halvtimmen och är därmed nöjd. En kan faktiskt bara göra sitt bästa.