Postintervallerkänslan

Känslan och tillfredsställelsen i kropp&själ efter avklarad fysisk och mental utmaning är svår att beskriva. Jag kan dock känna den känslan när jag ser min blick på bilden nedan. Unbeatable. Allt är möjligt. Ungefär så känns det när en övervinner smärta och geupptankar.

Idag sprang jag ett progressivt tempopass på löpbandet. En halvtimme i obekväma farter stod på agendan. Och det värsta av allt. Farterna skulle bara bli mer obekväma under halvtimmens gång. Någon vila fanns inte heller med i planen. Under ett sådant här pass gäller det att hålla sig lugn och fokuserad. Det går inte att ”tagga till” på alla cylindrar; det håller helt enkelt inte under trettio minuter. Istället gäller det att coola ner. Fokusera. Tänka ”på annat”. Slappna av. Och framförallt: ta kommandot över sina tankar. Det går inte att tänka hela halvtimmen åt gången. Det går inte att tänka att ”det här så sjukt jobbigt” eller att börja längta till slutet när det gått sju minuter. Det gäller istället att arbeta sig igenom minut för minut. Tempohöjning efter tempohöjning. Njuta de stunder det känns bra. Och arbeta sig igenom de dippar som kommer. Idag hade jag framförallt pulsen med mig. Kände mig ”syresatt” hela vägen. På slutet fick jag driva på benen rätt rejält men jag var i kontroll av såväl tankar som kropp. Extra kul också att lyckas att hålla de farter jag för två veckor sedan inte ens var i närheten av att bemästra.

Efteråt kastade jag mig på golvet och bara njöt av känslan. Gäller att njuta och berömma när en faktiskt lyckas med saker. Och inte bara sura och döma när en inte lyckas. Eller hur!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>