Skitpass. Eller?

Igår skulle jag egentligen springa en tröskel utomhus. Men eftersom det låt flera centimeter nysnö och snöade på snedden fick jag tänka om. Efter diskussioner och pepp från Kenth beslutade jag att springa ett progressivt pass om trettio minuter utan vila på löpbandet istället. Ett pass som skulle börja på 13 km/h. Och sluta på 14 km/h. efter några kilometers uppvärmning utomhus så svidade jag om till korta tights och hoppade upp på bandet. Redan efter den första minuten kände jag att det här inte var min dag. Pulsen var flera slag högre än normalt (för tempot där och då), benen kändes tunga och släpiga. Och huvudet var allt annat än inne på att dämpa den negativa impakten av detta.

 

Jag dealade med mig själv under hela passet. Sänka farten? Avbryta. Nej, jag ville ingetdera av detta. Istället beslutade jag mig för att springa igenom passet i tänkta farter. Men för att klara detta med den urusla dagsformen fick jag istället göra flera korta stopp under de avslutande femton minutrarna. Oj, vad jag slet. Utan att jag jag egentligen slet. Förstår att det låter konstigt. Men jag menar bara att jag inte fick ut löpningen i kraft. Jag kunde helt enkelt inte plocka ut mer ut kroppen idag. Hur mycket jag än slet&rev. Hursomhelst kändes det som en stor seger när jag tillslut sprungit igenom hela halvtimmen. Trött. Men ändå inte trött. Jag tror på att genomföra efter bästa förmåga snarare än att avbryta för att en inte presterar precis så bra som planerat. Alla pass kan ju inte vara de bästa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>