Sköna söndag

Känslan när en kliver innanför dörren klockan 8.30. Mr Garmin visar 20 kilometer. Kidsen sover. Och allt som väntar är sköna söndag med familj och vänner. Ungefär som att vakna upp på julaftonsmorgon.

På med full laddning i kaffepannan. Ratta in radion. In i en rykande het dusch. Livsandarna dansar i kroppen.

Dejtar maken på en frukost i köket. Väcker sedan barnen som får grillade mackor och drickyoggi i bilen. Vi ska nämligen till Slätta för att hälsa på ”gamla” och nya kusiner. Särskilt längtar vi efter att mysa med familjens senaste tillskott; Meja, som är min yngsta systers lilla prinsessa. Som till råga på allt ser ut precis som min Isak när han föddes. Mosterhjärtat slår frivolter när denna lilla tös – vilandes på min arm – blickar upp mot mig för att sedan somna gott i min famn.

Älskar att hänga med mina systrar med familjer. Barnen leker vilt och högljutt. Mitt i allt detta sitter vi systrar med makar och samtalar om livet och dessa barn. Vi äter god mat. Och hembakad tårta (min äldsta lillasyster måste vara den bästa tårtmakaren någonsin). Jag njuter av varenda minut fram till jag inser att vi måste åka exakt NU eftersom jag och Alice ska på föräldramöte och kickoff med hennes fotbollslag.

Alice och jag ansluter sedan hemma med Henric och övriga ungar. Vi käkar falafel och sätter punkt för en fantastisk helg. 

img_1214.jpg

Torsdagspasset

Två riktigt kvalitativa träningspass vill jag få in varje vecka. Och då menar jag sådana som inte bara är meditativa joggar eller random styrketräning. Ett av dessa brukar genomföras på onsdag och utgöra löpning (intervaller, tröskellöpning eller liknande.) Och det andra; ett styrkepass, tränar jag med Stina på torsdagar. På denna bas håller jag mig flytande under veckan i övrigt. För jag tränar ju många fler pass under veckan. Men på dessa pass ställer jag inga krav på mig själv vad gäller prestation eller genomförande. Hursomhelst. Veckans torsdagspass innehöll en massa bra grejer. Tunga svingar. Medicinbollskast i alla ritningar. Benpressar. Långa stretchar. Och enarmspressar. 
  

På mina fronter

Vad som händer i mitt liv. Tja, det vanliga: familj, jobb och träning.

Familj. Maken har fyllt år och det har vi förstås firat på mesta sätt, måndag till trots. Plättårta på sängen. Skönsång. Paket. Önskemiddag (spagetti och köttfärssås). Och mera paket. Och tårta (enligt önskemål blev det en toscatårta med krämig vaniljfyllning – supergod!)

Jobb. Massor av jobb. Nya och gamla samarbeten. Om jag inte ser upp riskerar jag ju att göra ”karriär”. Så hade jag inte tänkt mig när jag startade den här verksamheten. ”Karriärerande” har jag ju redan sysslat med i advokatvärlden. Men jag gillart. Nä förresten. Jag älskart. Så mycket att jag verkligen måste påminna mig hela tiden om att begränsa mig vad gäller förfrågningar om samarbeten och nya uppdrag.

Träning. En kort och lugn jogg på tisdagen följdes upp av femtio minuter tröskel idag. Som jag skrev på instagram så har jag dubbla känslor inför de här tröskelpassen. Jag ser liksom fram emot dem på så vis att jag nästan blir lite pirrig. Ni vet sådär som inför tävling. Samtidigt som jag har lätt ångest. Det är ju jobbigt. och inte bara under några minuter. Utan som idag; under FEMTIO minuter. Under själva genomförandet pendlar känslan precis hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Mellan bekvämt och obekvämt. Efteråt är en så lättad. Så nöjd. Samtidigt som en vet att det inte var sista gången. Börjar i princip frukta nästa tröskel omedelbart efter avklarad dito.

Imorgon blir det fokus på tunga benböj, långa stretchar och stabilitet.

img_1099-2.jpgimg_1092-2.jpg

Making a weekend

Fluffigt och mysigt. Ja, så känns det just nu. Helgkänslan innefattar väldigt mycket rykande het soppa, värmande te, raggsockor och seriekollande under mjuka filtar. Helgkänslan innefattar däremot inga som helst klackar, höga ljud eller champagnebarer. Var sak har sin tid.

Först på gymet imorse. Allt för att maximera mystiden. Efter avklarat överkroppspass begav vi os till Hotell Opera för långfrukost. Hade kunnat sippa på mitt kaffe hela förmiddagen om det inte vore för löpcoachingdate med en klient. En klient som hade allt annat än vädret på sin sida. Dessutöm första riktiga löppasset för hennes del. Men som jag informerade om innan vi klafsade iväg i snösörjan (i hennes sprillans nya skor): alla andra pass kommer att kännas enkla och mysiga efter det här. Och visst var det mysigt när vi väl kommit iväg (och inte längre kände isslasket som sköljde över tårna i vart- och vartannat steg). Mysigast var dock att komma hem. Duscha varmt. Äta soppa. Och slutligen inta den där filtpositonen i soffan.
  
Att någon dag låta tvätt, disk, sociala aktiviteter eller krav på att åstadkomma något som helst ”vettigt” är faktiskt väldigt hälsosamt. Har jag märkt efter slutsatser dragna av forskning utförd på egen hand.

Snabbdistans

Om det är något pass jag verkligen känner gör skillnad för mig, så är det snabbdistanspasset. Så sjukt jobbigt på alla sätt. I onsdags sprang jag i en oskön fart i 40 minuter. Humöret gick upp och ner under de här minutrarna. Och jag planerade hela tiden att sänka farten. Men så blev det inte. Och jag höll i hela vägen fram. Även om tempot på ”hemvägen” var något lägre pga. rejäl motvind. Efter ett sådant här pass, särskilt också när väderförhållandena är lite bistra (ca -2 när det begav sig), känner jag mig rätt ”tagen”. I vanliga fall återhämtar jag mig ganska snart efter ett löppass. Men det här passet kräver att jag fokuserar på återhämtningen. Hursomhelst är känslan i kroppen så skön efter en sådan här löpning. Harmoni, nöjdhet, glädje, aptit, energi, relaxation och tålamod är bara några av de saker jag tillskriver afterrunkänslan.

Sportlovsjogg

Ännusålänge har jag inte rört mig jättemycket den här veckan. Men det är ju trots allt bara tisdag och det finns många dagar kvar att träna på. Igår ägnade jag mig enkom åt pussel, sällskapsspel, fika och annat stillasittande mys. Idag inleddes dagen med en mysig jogg med Isak. Men därutöver har vi fortsatt i samma hjulspår som igår. Har fått många frågor om hur en kommer igång att springa med barn. Tänkte att jag skulle försöka knåpa ihop ett inlägg om det framöver.

Resten av veckan kommer förhoppningsvis att medföra en hel del träning. Dock att jag har megamycket jobb under kommande dagar. Men jag hoppas och tror att såväl luckorna som energin kommer att finnas där. Imorgon ska jag iallafall riva av veckans värsting: ett tröskelpass i marafart. Ett pass att frukta på förhand. Men ett pass att älska när det är avklarat. Bara jobba sig igenom del för del. Återkommer i ärendet.

Som vanligt blir det även yoga, benstyrka (prehab, rehab, och löpfokusbaserat just nu) och ett styrkepass med fokus på rygg, axlar och armar. Bålen brukar jag väva in i de olika passen under veckan. Gillar att dela upp bålträningen på olika pass eftersom den ”suger musten ur mig” och att det är omöjligt att träna alla delar kvalitativt under ett pass. 
  

Den där känslan…

…när en liksom nästan är avundsjuk på sig själv. Precis så känner jag den  här helgen.

img_0981.jpgimg_0977.jpg


Mingel och middag på Kungliga Operan. Det var en nästintill religös upplevelse att sitta i Guldfoajen och inta en alldeles förträffligt god middag. Och samtidigt lyssna till några av Sveriges bästa tenorer. Jag är ingen operafantast men igår blev jag så oerhört berörd av musiken som framfördes där i ”foajén”. Jag får gåshud bara av att tänka på det!  
När vi vaknade upp i morse gick vi tvärs över gatan och njöt av långfrukost på Kung Karl. Fulltankade med yoghurt, mysli, mackor, äggröra, fruktsallad och kaffe (en masse) drog vi iväg på långpass. Kändes som att vi sprang runt hela stan. Och det blev en rejäl runda. Hela 32 km. Vilket jag inte har sprungit sedan Tomtetåget i december. Känslan var bra under 25 km. Därefter var det en del misär. Sega ben och jag var hungrig, törstig, hade håll och ont i tårna.

Lyckan visste inga gränser när Henric (som nöjde sig med 20 km) såg till att min favvoshake från Joe&Juice väntade vid målet. Allt gott blir ju liksom upphöjt till hundra när en gjort något fysiskt utmattande. Älskar känslan när en riktigt känner hur allt det goda går rätt ut i musklerna. Och livsandarna återvänder.

Nu ligger vi i sängen med cola och lite snacks i väntan på att möta upp Marcus för burgare och häng på stan.

 

Hälsocoach, rådgivare och personlig tränare

Just nu är det full fart i verksamheten. Jobbar hela tiden när jag inte är med barnen. Och det är skoj. Riktigt skoj till och med. Jag har förmånen att ha långsiktiga och omfattande klientsamarbeten. Samarbeten som i många fall innefattar mer än bara springa eller träna i gymet. Jag fungerar mer som en hälsorådgivare eller hälsocoach. För även om navet i mina klientrelationer är träning så är det ju hälsa/välmående som människor till syvende och sist är ute efter. Och då gäller det som coach att anlägga ett större perspektiv på de behov som människor har.

Inför och under ett träningspass är självfallet det viktigaste (förutom det självklara att SE den människa som ska coachas inför varje pass – att göra en scanning av dagsform, skavanker, stress och energinivåer) att visa hur en övning ska utföras på ett säkert och ändamålsenligt sätt. Men viktigt är också att förmedla ett förhållningssätt och mindset till övningen, träningen och den egna fysiken. För att på så vis påvisa hur det senare påverkar självkänslan, humöret, värderingen av den egna prestationen samt behållningen av träningspasset. Och i förlängningen hälsan/välmåendet i ett större perspektiv.
Ett vanligt exempel på ovan kan vara att en klient fäller kommentarer om hur tjock och otränad hen är. Eller att hen är så dålig för att hen inte klarar av att utföra en övning etc. Den här typen av situationer eller kommentarer som handlar om synen på den egna personen eller sin fysik, behandlas inte i första rummet av hårdare träning, teknikdrillning eller fördjupad kosträdgivning.

Jobbet som hälsocoach, rådgivare och personlig tränare är utmanande, engagerande, omväxlande, komplext. Och alldeles, alldeles underbart.

Vi har haft kalas här hemma. Isak fyller nio år idag!

 


Justeja. Vi var ju på Mellon i helgen. De två bästa bidragen gick vidare.

Progressiva intervaller – igen

Idag var det återigen dags att springa ett kvalitetspass. Jag försöker att göra det på onsdagar. Nu är det ju sällan så att jag vaknar upp helt utvilad, tar mig igenom onsdagen utan stress eller känner mig allmänt pepp just på onsdagar. MEN. Nu är det så att onsdagar bjuder på den enda möjliga luckan för intervaller. Och då gäller det att ta den. Principen för onsdagspassen är: gör vad du kan med det som finns i kropp&knopp just den onsdagen.

Jag har alltid en plan för passet. Och håller mig (nästan) alltid till den (men kan emellanåt revidera intensitet, fart eller tid beroende på omständigheterna). Idag var planen 30 min progressiv löpning på bandet. Och så blev det. Lite upp- och nedvarvning på det och jag var så färdigsprungen för dagen.

Jag har sagt det innan. Och kan konstatera det igen. 30 minuter löpning i stegrande fart är jobbigt. Lägg därtill att farten är obekväm från start. Och att den obekväma farten ska höjas var femte minut under hela halvtimmen. Pannbensträning deluxe. Idag kom belöningen för alla hårda pass den senaste tiden. Jag tog mig igenom halvtimmen relativt lätt. Aldrig tidigare har jag ägt det här passet. Men det gjorde jag idag. Känslan när jag ökade tempot sista gången och insåg att den stora tröttheten ännu inte inträtt. Och att jag kommer att ta mig igenom alla minutrar….är helt underbar!

Hard work pays off!

Jag var för glad och ”in the moment” för att ha sinnesnärvaro att ta ett kort.