Födelsedagsfirande


  
  
  

 

Random pics. Random ordning. Från vistelsen på Upper House. Vilken härlig kväll med oräkneliga antal rätter. Och väldigt många sippar fantastiska viner. Utsikten. Maten. Kvällen. Och så den där speciella känslan av att fylla år. Älskar ju att addera lite lyx i livet. Blir ju liksom sådan kontrast till mitt  mamma- och snorsportande svettiga liv.

Under vistelsen hann jag även med ett löppass i urban miljö och ett överkroppspass i gymet. Gymet var osedvanligt bra för att vara just ett gym på ett hotell. Men vänner: utsikten! Utsikten. Fantastiskt är en underdrift. Hade dessutom hela gymet för mig själv. Kändes lite surrealistiskt att kötta chins med den utsikten. Men det verkar ha fungerat för jag har rejält med träningsvärk i latsen.

Måste även nämna något om frukosten på Upper House. Den är nämligen lite speciell. Det finns en liten buffé med riktigt goda grejer. Inga ”storpack” här inte…det godaste av det goda i smakfull paketering. Och det en ska äta lite mer av får en beställa från köket. För mig blev det rågpannkaka och äggröra. Gott.

Födelsedagsreflektioner


img_0737.jpeg

Alla ovan bilder från de två senaste dagarnas jobb och egen träning.

Imorgon fyller jag 38 år. Trettioåtta år! En mycket bra ålder om jag får säga det själv. Eller ålder och ålder: jag är i en skön livsfas just nu.  Åldersnojan lyser dock med sin frånvaro. Jag tänker och känner såhär om min tid i livet just nu.

Jag har gjort ett karriärskifte av större mått. Från jurist till personlig tränare och coach. (Min största tillgång i mitt yrke är att jag är en bra rådgivare. Något jag haft stor nytta av i båda karriärerna.)

Jag har gift mig. Skilt mig. Och gift mig igen. (Har landat tryggt. Och rätt.)

Jag jobbar aktivt med att vara hälsosam. Det är en svår grej. Hälsa är ju som bekant mer än träning och bra kost. Just kost och träning är mina paradgrenar. Däremot måste jag jobba hårt när det kommer till sömn, nedvarvning och ”närvaro”.

Jag är i mitt livs bästa form vad gäller löpning, styrka och rörlighet. (Bästa grejen att börja träna sent i livet. Inga ”gamla” referenser som spökar.)

Barnen är mellan 9-13 år nu och klarar sig utan min inblandning emellanåt. Och vi gör nu en massa saker tillsammans som familj. Sådant en längtar efter som förälder. Vi har bl.a.  inplanerat båtluff i Grekland, roadtrip i USA och en långresa till en paradisö. Sådan en vill göra när barnen också kan njuta av det. Bara en sådan sak att vi planerar resorna tillsammans. Vart vi ska åka. Vad vi ska göra. Vilka restauranger vi ska gå på. Osv. Nästan overkligt efter ett decennium av småbarnsliv. En annan grej jag älskar i denna nya ”tweenifas” är alla roliga sällskapsspel vi kan spela. Alla fattar reglerna. Ingen kraschar spelplanen. Eller slåss. Wow  alltså. Vilken grej!

Jag tycker att (nästan) allt är roligt; jobbet, vardagen, fritiden, träningen. Jag har en underbar storfamilj med systrar, syskombarn etc. Och vänner jag älskar. Vad mer kan en begära!

Att tillvaron emellanåt känns tung och orättvis. Eller att saker inte alltid faller ut såsom en tänkt sig. Ja, det ingår ju i det som är livet. En del i att vara hälsosam, stark och uthållig. Och med livsval som känns rätt i maggropen och hjärteroten, handlar ju just om att skaffa sig ett stabilt åkdon i bergodalbanan livet. Eller hur!

Slirig löpning och skönt yogaflow

Helgen bjöd på en härlig mix av träning. Jobbigast och enda passet med pannbensinslag var lördagens långpass.

Det började med en tidig och mörk morgon. Hade inte räknat med att lägga ett snöfall på snedden på det. Hursom var det den synen som mötte mig när jag sömndrucken och frusen blickade ut genom köksfönstret. I det läget får en absolut inte börja tänka. Bara göra. Steg för steg. På med kaffebryggaren. På med alla klädlager (tar en mindre evighet). In med kaffet. Ner med en macka och lite yoghurt/mysli. Sätt på favvopodden. Och ut. Väl ute är det ändå rätt jobbigt innan värmen kommer igång. Jag är ju en frusen själ och det tar mycket energi att frysa. Njuter desto mer när andetagen börjar värma insidan och det frusna och kalla ersätts av flow och ”förhöjd” kroppstemperatur. Snöfallet gjorde dock att det blev tyngre och tyngre därute på cykelvägen mot Särö. Men jag jobbade på. Och det gick – eller snarare kändes –  trots allt ganska ok att samla ihop 23 kilometer. Sista tre kilometrarna var dock inte roliga någonstans. Tungt. Och slirigt. Och halt. Och kallt igen (efter ett toastopp i skogen blev jag aldrig varm). Rykande het soppa och nybakt bröd har aldrig smakat bättre.

Bästa och härligaste träningen på hela veckan var yogapasset på söndagen. När en har flow. Och kroppen känns mjuk, följsam och medgörlig. Då är yoga magiskt. När en bara flyter in i hunden och det känns som att ingen kroppsakrobatik är omöjlig. Tyvärr  händer detta inte alltför ofta. Men i söndags kändes det faktisk så. Och istället för att börja tänka att det bara var tillfälligt. Och att min vanliga stelhet snart skulle återinträda så njöt jag tillfullo av känslan.

Torsdagspasset

Torsdagar är en av mina viktigaste träningsdagar. Typiskt sett börjar jag med ett distanspass om ca 8 kilometer som uppvärmning inför ett styrkepass med Stina. De här styrkepassen är alltid fokuserade på sådant som jag har svårt att få kvalitet i själv; framförallt sådant jag tycker är riktigt jobbigt (eller tråkigt) men så väl behöver. Idag jobbade vi exempelvis med övningen på bilden (en del kallar den enbensböj andra kallar den bulgarian split). Jag gillar verkligen inte den här övningen. Men oj så bra den tar. Och oj så välgörande den är. Kopplar på baken, töjer i höftböjaren. Och liksom kopplar ihop systemet. Alla som tränar med mig vet all jag ÄLSKAR övningar som dels ”kopplar på systemet”, dels ”kopplar ihop kroppen. Den här gör båda sakerna. Gjorde mängder med set. I  setvilan jobbade jag med olika stretchar och explosivitet. Blev ett bra pass den här torsdagen också.

I tisdags fyllde Alice 12 år. Det här med föräldraskap alltså. Å ena sidan blir det bara roligare och roligare. Å andra sidan blir det bara svårare och svårare. Hursomhelst hade vi en fantastisk mysig tolvårsdag.

Superpowers


  
Träningen ger mig superkrafter. Jag älskar att jag kan lyfta mig själv upp i en chin/pullup eller dra dubbla kroppsvikten upp från golvet i ett marklyft. Jag älskar att jag orkar att springa en halvmara innan frukost eller sex tusingar i överfart. Jag älskar att ha en rörlighet  som gör att jag kan stå i brygga eller inte är alltför långt ifrån att kunna gå ner i spagat.

Men låt mig berätta. Jag föddes inte med någon av ovan superkrafter. Superkrafterna kommer istället från tålmodigt, strukturerat och disciplinerat arbete. Över tid. Men efter det att jag fyllt 32 år. Låt mig också berätta att superkrafterna är väldigt roliga att bemästra, utveckla och leka med på gymet, yogamattan eller i löparspåret. Men det är i livet de får mig att flyga och uträtta stordåd. Exempel.

Jag går upp 05.30. Fixar iordning mig, mina matlådor, ombyten och mellanmål. Fixar frukost till fyra ungar (och emellanåt till sönderstressad man). Lämnar på skola. Jobbar, handlar, tränar något själv, uträttar ärenden fram till det är dags att hämta upp kidsen för mellis, aktiviteter och läxförhör. Lyfter, bär, kånkar, skrattar, tänker, skottar snö, plockar, får utbrott, medlar i konflikter, är del i konflikter, lagar middag, diskar, tvättar, tröstar. Och jobbar lite till. Energin och orken finns där nästan alla dagar. Hela dagen. För allt som jag vill. Jag älskar att superkrafterna får mig att vara en glad, frisk, stark och entusiasmerande  mamma, maka, personlig tränare, vän och medmänniska. Superkrafterna känns inuti. Och syns utanpå.

Alla kan få superkrafter. Men det är bara du själv som kan förse dig med dem. Go get some.

Styrka, rörlighet och löpning

img_0640.jpeg 

Det har varit en bra träningsvecka för mig. Och än är den inte slut. Senaste dagarna har jag bland annat tränat frontböj, bålstabilitet och rörlighet med Stina och sprungit långpass med Henric. Och imorgon ska Henric och jag möta upp Johan för ett överkroppspass. Det senare direkt efterföljt av frukost på Post.

Åh, vilket härligt långpass vi sprang idag. Från Billdal, på snöiga och isiga cykelvägar, till Särö och Blomstermåla. Så himla fint, vitt, ljust och härligt. Och jag kände mig precis hur stark som helst. Idag hade jag kunnat springa långt. Och snabbt. Jag fick bromsa hela tiden för att inte dra iväg i ett för högt tempo (en måste ju tänka på komforten hos sällskapet också). Hursomhelst så är det en välkommen och härlig känsla att känna den där outtömliga energin flöda i systemet. Och en vet aldrig när den kan infinna sig. Idag var en sådan dag jag inte trodde på den. Tio minusgrader och en frukost som aldrig ville ta slut. En liten kopp kaffe till var mantrat samtidigt som snön föll utanför fönstret. Till slut beslutade vi oss iallafall för att dra på oss alla klädlager och dra iväg. Stark från första steget. Och väl iväg kändes inte kylan nämnvärt. Vi sprang sida vid sida men bestämde tidigt att det inte var en pratdag i löparspåret. Främst pga. kylan. Så i med lurar och på med poddar. Tre program av helt blandad karaktär hanns med. Säker Stil, Styrkebyrån och Kropp&Själ (som idag handlade om föräldrarollen – rekommenderas).

Väl tillbaka blev det en varm och lång dusch och  brunch på stan. Lägg därtill att vi hann röja i förrådet, sitta i soffan med middag och en påse lakrits. Och att jag har blivit moster till en liten tjej. Bästa dagen alltså.

Långbacke

 

Bilden är från ett stretchpass som jag gjorde i fredags.

Långbacken har återinträtt på mitt träningsprogram. Så sent som i söndags jobbade jag mig uppför en 1,5 km lång backe med varierad lutning. Alltifrån brant till lätt motlut möter en under de här 1500 metrarna. Pulsen går upponer i takt med lutningen. Hög är den dock hela tiden. Vilan utgörs sedan av rull nedför samt en liten omväg för att komma in i rytmen. För till skillnad från kortbacke – där fokus ligger på korta steg och hög frekvens – går det inte att upprätthålla ett sådant steg under så lång tid. (Varje intervall tar drygt åtta minuter.) Fokuserar på min teknik försöker jag ändå göra. Som en del i att få tiden att gå. Därtill låser jag blicken på delmål längs med vägen (typ nästa krön) och jobbar med positiva tankar när det bränner i låren och pulserar i varenda cell. När de jobbiga tankarna ändå knackar på så låter jag dem komma. Passera. Och försvinna. Jag låter dem för allt i världen inte få ta plats eller snurra runt. Utan jag noterar och ignorerar. Byter exempelvis tanken ”jag är trött” till ”nu är jag snart uppe”, ”stanna nu” till ”dra inte ut på backen, ju snabbare du tar dig upp, desto kortare tid innan du är klar med skiten”, ”du behöver inte göra det en gång till, du har kämpat bra som det är” till ”du har väl inte tagit dig ända hit för att inte få utvecklingseffekten som sista intervallen ger”. Jag är faktiskt rätt bra på positivt tänkande. Till och med provocerande bra enligt min omgivning.

Skönt efteråt. Jobbigt, fostrande och kul under tiden. Pröva! Ungefär såhär Två kilometer uppvärmning. Sedan 3 x 1 km backe. Vilan utgörs av lätt löpning nerför. Två kilometer nerjogg.

Spagetti istället för spagat

Senast först. Rörlighetsträning i favoritgungan. ”Stina, för sjutton, jag är i spagat, ta ett kort”. Hmm, så fel en kan ha. Inte ens nära. Men jösses. Det kändes som att hela höften släppte och att jag gled ner i en graciös spagat. Tills jag såg bilden. Jaja. Progression är det iallafall. Och kanske, kanske kommer det en riktig spagatbild lite senare i vår. Som synes kan den här yogagungan användas till mer än att hänga upponer. Jag använder den till stretch överlag. Och som jag gillar den här grejen.

Hursomhelst, lämnar jag spagaten och fyller på med en fredagsspagetti och lite bubbel.


Sedan vi senast hördes har vi också hunnit besöka Eva med familj i Nyhamnsläge (utanför Höganäs). En av de allra vackraste platserna jag vet. Älskar att hälsa på dem i deras fantastiska hus. Prata om allt och ingenting. Fika. Ta promenad vid havet. Kramas med barnen. Skvallra med Eva. Äta god mat. Dricka vin. Att vara där är hälsa och välmående i sin bästa form. Vänner, vänskap, givande samtal, långsamma promenader längs havet, långa middagar – bästa godispåsen för mig.

Motsatsvis till discoträning

Inledningen av detta år har tillägnats underhåll av den stabiliserande muskulaturen. Jag fokuserar särskilt på rörlighet och stabilitet av ländryggen. Min akilleshäl genom hela livet. Har alltid varit väldigt svankig vilket gör att jag lätt ”hamnar i ländryggen vid exempelvis långvarig löpning. Och det är alltid där jag tappar först när jag blir trött vid styrketräning. Och det är nästan alltid svanken som hindrar mig från att komma vidare vid en viss övning. Och så vidare. Därför har jag valt att jobba extra hårt med stabiliteten och styrkan i höft, glutens och ländrygg under de inledande veckorna av det nya året; du är aldrig starkare än din svagaste länk. (Alla som tränar med mig vet att jag återkommer till detta uttryck ofta.) Något jag – och min rygg – kommit att uppskatta mycket, är den gunga ni ser mig hänga i på bilden nedan. Det är så skönt att hänga helt fritt. En riktgt känner hur det luftas mellan kotorna. Och jag är nog minst två centimeter längre när jag ställer mig upprätt igen. Jag har väl berättat att jag ”vuxit” och blivit längre sedan jag började yoga mer regelbundet. Från 162 cm i det föregående passet. Till nuvarande 164 cm i det nyutfärdade. Win!

Jag gillar verkligen att träna i Stinas garage. Mysigt och hardcore på samma gång. Det är 1500 meter från mig vilket gör joggen dit till en perfekt uppvärmning.  
  

Som jag sprang under 2015

Ur träningssynpunkt var 2015 helt klart ett löpningens år. Jag längtade ut i löpspåret hela tiden. Och när jag väl letade mig in i gymet hittade jag hela tiden anledningar till att inkludera ett besök på löpbandet. Jag har snittat ca 25 mil i månaden och totalt sett 298 mil under året. Inga skador och (med undantag för ett par dagar över jul) har jag inte ens varit förkyld. Ja, 2015 var sammanfattningsvis ett fantastiskt löpår – och kroppen har varit med mig.

Jag började med en veckas löpning på Teneriffa som blev startskottet för en marasatsning som utmynnade i mitt livs bästa loppupplevelse i Hamburg den 26 mars. ”Kulan rullar”, precis så känner jag varje gång jag tänker tillbaka på det där loppet. Jag hade förberett mig minutiöst. Och ledorden ”train hard, fight easy” har aldrig stämt bättre. Där och då behövde jag inte slita för vare sig fart eller distans; jag bara sprang. och det var lätt. Känslan från det loppet bär jag med mig för livet.

Efter maran i Hamburg började jag springa på känsla. Och det resulterade i långa och långsamma pass. Den träningen användes sedan till att springa ultraintervaller. Ett dygn av löpning var tredje timme. Så himla kul. Och lättillgängligt (vi utgick hemifrån)  Och något jag rekommenderar som en utmaning för den som är sugen på att testa ultralöpning. Henric valde exempelvis att hänga med på fem av åtta intervaller. Det där dygnet var bara kul och jag genomförde det utan problem (om en bortser från ömmande tår). Under hösten har jag fokuserat på en massa saker: rörlighet, löpteknik, snabbhet, explosivitet och styrka. Jag har haft så kul på träningen. Riktigt längtat efter passen. Även om jag tränar nästan varje dag. Varje dag tänker ni. Jo, men en dag kanske jag har fokuserat på rörlighet. Nästa dag ett lugnt morgonpass, för att på tredje dagen riva av korta intervaller. Hösten och vintern (såhärlångt) har verkligen bestått av varierad och kul träning. Nu väntar en satsning mot någon mara under våren. Prag står högst på önskelistan. Men den är tyvärr fulltecknad. Därefter blir det samma upplägg som förra året. Och då menar jag att maran kommer att följas av en ultrasatsning. Vad det blir återstår att se. Men jag är sugen på en 24timmars.