Ta mig tillbaka

Att leva i det förflutna. Eller med pågående önskan om att ”dra tillbaka klockan” är sällan en bra ide. Varken för sig själv eller sin omgivning. Det är nog de flesta ense om.

Men ofta. Äskar jag att kasta mig tillbaka in i dåtiden. Leva mig in i känslan av stunder som etsat sig fast i min kropp. Stunder jag minns med alla sinnen. Och stunder jag lätt kan ta fram när livet så kräver. Eller när jag bara känner för det. Ibland kommer stunderna till mig utan att jag medvetet kallar på dem. Särskilt när jag tränar.

Det kan vara under ett långpass. När jag har tre kilometer kvar. Då står det plötsligt 39 km på trädet jag passerar. Och gubben med den strävhåriga taxen skriker ”herrlich Marie”, weiter, weiter”. Jag befinner mig plötsligt  på gatorna i centrala Hamburg. Adrenalinet strömmar till. Låren bränner och bröstet tjuter. Jag ökar farten. Snart i mål. Publiken jublar. Tårarna bränner i ögonlocket. Jag ser mållinjen där framme och ökar farten. Glädjen och lättnaden är total när jag slutligen passerar den. I form av den välbekanta silvriga brevlådan utanför vårt hus.

Eller när små solstrålar letar sig igenom det lilla fönstret på ytterdörren hemma i vår hall. Precis där jag har rullat ut yogamattan. Och jag befinner mig plötsligt i skuggan av några trädkronor i sanden på Maldiverna. Bono, min balinesisike yogaguru står framför mig och vi adresserar den turkosa och blåa horisonten med våra krigare och solhälsningar. Lugnet från omgivningen letar sig in i själen och allt jag hör är min gurus instruktioner och mitt egna andetag som guidar mig vidare i rörelsen. Kroppen är mjuk och jag känner mig följsam och varm från inuti.

Eller när jag hänger i chinsstången. Åtta stycken ska jag göra. Fyra omgångar ska jag köra. Jag vill klara åtminstone fyra själv i de första omgångarna. Jag vet att jag klarar sex om jag verkligen MÅSTE. Men det kräver så oerhört mycket mer av mig. Det kräver att jag går utanför zonen. En är lätt. Två är lätta. Tre är segt. Fyra är jobbigt. Fem: ”nä jag skiter i det, har ju redan kämpat mig upp fyra gånger. Det här gör ont. Det här räcker för att underhålla det du har.” Men så hör jag Marcus barska stämma vid sidan. ”Du klarar fem. Lätt. Hakan över”. Och visst. Det gick. (För att klara den där sjätte behöver jag dessvärre någon som piskar for real:-))

Att ”återuppleva” minnen och starka upplevelser är verkligen ett effektivt verktyg att använda sig av i sin träning. Framförallt kan de ge ytterligare en dimension till de där vardagspassen som ibland kan te sig mindre inspirerande. Pröva!

imageimage1J3B6021 fix

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>