Fulltecknat

Alltså jag bara skrattar åt eländet. Ja, min kalender senaste dagarna. Det har nämligen inte funnits en endaste liten obokad tid. Det är morgnarna med barnen. Jobb. Eftermiddagar med barnens aktiviteter och läxor. Och kvällar med med mer läxor, middag och nattning. Därefter jobb igen.

Jag klagar inte. Eller kanske lite. Men det är ändå en klagan med tacksamhet. Jag vill nämligen inte byta ut något av allt som upptar min tid. Det är bara det att sakerna hopar sig ibland. Morgondagen ser ut att gå i samma anda. Men i agendan för den dagen finns egen träning inbokad. Och den kommer jag inte under några omständigheter att rucka på. Den här mamman och tränaren behöver fylla på med energi och endorfiner. Jag tror minsann att det blir korta intervaller imorgon. Toppat med lite rörlighet och prehab. Så välbehövligt.

1J3B6162 fix

Ta mig tillbaka

Att leva i det förflutna. Eller med pågående önskan om att ”dra tillbaka klockan” är sällan en bra ide. Varken för sig själv eller sin omgivning. Det är nog de flesta ense om.

Men ofta. Äskar jag att kasta mig tillbaka in i dåtiden. Leva mig in i känslan av stunder som etsat sig fast i min kropp. Stunder jag minns med alla sinnen. Och stunder jag lätt kan ta fram när livet så kräver. Eller när jag bara känner för det. Ibland kommer stunderna till mig utan att jag medvetet kallar på dem. Särskilt när jag tränar.

Det kan vara under ett långpass. När jag har tre kilometer kvar. Då står det plötsligt 39 km på trädet jag passerar. Och gubben med den strävhåriga taxen skriker ”herrlich Marie”, weiter, weiter”. Jag befinner mig plötsligt  på gatorna i centrala Hamburg. Adrenalinet strömmar till. Låren bränner och bröstet tjuter. Jag ökar farten. Snart i mål. Publiken jublar. Tårarna bränner i ögonlocket. Jag ser mållinjen där framme och ökar farten. Glädjen och lättnaden är total när jag slutligen passerar den. I form av den välbekanta silvriga brevlådan utanför vårt hus.

Eller när små solstrålar letar sig igenom det lilla fönstret på ytterdörren hemma i vår hall. Precis där jag har rullat ut yogamattan. Och jag befinner mig plötsligt i skuggan av några trädkronor i sanden på Maldiverna. Bono, min balinesisike yogaguru står framför mig och vi adresserar den turkosa och blåa horisonten med våra krigare och solhälsningar. Lugnet från omgivningen letar sig in i själen och allt jag hör är min gurus instruktioner och mitt egna andetag som guidar mig vidare i rörelsen. Kroppen är mjuk och jag känner mig följsam och varm från inuti.

Eller när jag hänger i chinsstången. Åtta stycken ska jag göra. Fyra omgångar ska jag köra. Jag vill klara åtminstone fyra själv i de första omgångarna. Jag vet att jag klarar sex om jag verkligen MÅSTE. Men det kräver så oerhört mycket mer av mig. Det kräver att jag går utanför zonen. En är lätt. Två är lätta. Tre är segt. Fyra är jobbigt. Fem: ”nä jag skiter i det, har ju redan kämpat mig upp fyra gånger. Det här gör ont. Det här räcker för att underhålla det du har.” Men så hör jag Marcus barska stämma vid sidan. ”Du klarar fem. Lätt. Hakan över”. Och visst. Det gick. (För att klara den där sjätte behöver jag dessvärre någon som piskar for real:-))

Att ”återuppleva” minnen och starka upplevelser är verkligen ett effektivt verktyg att använda sig av i sin träning. Framförallt kan de ge ytterligare en dimension till de där vardagspassen som ibland kan te sig mindre inspirerande. Pröva!

imageimage1J3B6021 fix

 

Mysig morgonjogg och yoga vs. kräftskiva och kalas

Allt i rubriken har hunnits med inom ramen för det här dygnet. Så glad att de där lugna oaserna faktiskt fick ta plats i den här annars helt fulltecknade dagen.

Som tur är ville födelsedagsbarnet ha sovmorgon. Och då passade jag och Isak på att morgonjogga några kilometer. Och det bästa är att han uppskattar det lika mycket som jag. Vi sprang och snackade, skrattade och njöt av den krispiga höstmorgonen. Grönt, lugnt och lantligt beskriver turen för dagen. En highfive och en överenskommelse om att göra detta snart igen avslutade vår runda.

Hem för att fixa tårta och stämma upp i sång för Ebba som firar tolv år. Därefter fölsebarnets önskefrukost: amerikanska pannkakor med melon, bär och nutella. Min egen frukost inhalerades under en raggardusch för att snabbt komma iväg på Stinas yoga. Väl där fick jag såväl ner pulsen som underbar stretch i ljumskar, baksida lår och gluteus.

Men efter den där yogan har det varit highspeedliving hela dagen. Släktkalas och kräftskiva. Massa mys. Och MASSA mat. Jag älskar skaldjur, västerbottenostpaj, frö- och nötbröd, ägg, grönsaker, ostar och aioli. Tror det är min största måltid i år :-)  Så värt. Förresten, jag glömde chokladtårtan till efterrätt. Den var också god. Men inte i klass med huvudrätten.

Nu laddar Henric och jag för en logistiksöndag. Vi har ett tight körschema som pågår hela dagen. Det börjar med ishockey kl 08.00 och sedan går det i ett för alla fyra barnen (ink. lite ptjobb för mig) fram till och med 18.00.

image

Veckans långa

Stressade för att hämta Isak tidigt. Ishockeyträning som börjar 15.30?  (En annan som spelade fotboll, en tredje i stallet och en fjärde som fixade iordning sig för fest…), Men så snart jag fått in honom i ishallen drog jag iväg på veckans långpass. Två timmar hade jag på mig innan det var dags att hämta upp honom igen. Med en podd i örenen drog jag iväg. Först i regn. Sedan i sol. Men inte något jobbigt regn. Och inte heller någon jobbig sol. Vädret var helt enkelt sådär utmärkt löparvänligt. Jag sprang på i godan ro. Njöt av den där sköna känslan jag har i kroppen; den är verkligen med på noterna och svarar bra på all träning just nu. Känner mig både stark och snabb. Och inte minst rörlig! Och det tackar jag Stina för. Kan verkligen rekommendera hennes koncept AtletYoga som hon bl.a. kör på Vagnhallen på lördagar kl. 11.45. I särklass bästa yogapasset enligt mig. Hursomhelst. Efter 13 km hade jag bestämt mig för att köra på 15 min fartökning.

Så, av med podden och på med lite radiohits. Ökade farten. Kändes lätt. Låg till och med under halvmarafart under den där kvarten. Avslutade sedan med några kilometers jogg. Denna kändes dock mindre njutbar, Inte pga. trytande krafter. Utan pga. av ömmande tår. Dessa tår (som fått lite motsträvig massage av maken :-)) ska nu vila tills imorgonbitti. Då väntar återhämtningsjogg med de små männen i huset.

I avsaknad av bilder från dagen löpning bjuder jag på gårdagens styrkeprov.

imageimage

5 x 1500 m

Någonting skumt är på gång.  Jag börjar ju bli snabb? Något har hänt? Helt plötsligt springer jag 1500 m intervaller snabbare än jag sprang tusingar för några månader sedan. Och jag är rätt säker på att det beror på att  jag lyssnar på andra än mig själv gällande min egen träning.

Att omge sig av bra rådgivare är en nyckel till utveckling. Och något jag tror de flesta gynnas av. (På alla områden i livet och oavsett nivå.) Bra rådgivare i träningssammanhang kräver naturligtvis kompetents inom relevant område. Men lika viktigt är hjärtligt engagemang och intresse i adeptens specifika träning. En bra coach och personlig tränare är insatt på detaljnivå. En bra coach minns farter, vikter, åkommor&känslolägen. Memorerar. Följer upp. Planerar nästa session och återkopplar. I ett ongoingflöde.

Jag har sagt det tidigare. Och säger det igen: en är inte rationell när det gäller ens egen förmåga och kapacitet. Dessutom är det oerhört svårt att träna sådant som är obekvämt.  Det är så lätt att hamna i samma gamla intervaller. Samma antal. Samma vila. Samma fart. Desamma gäller även veckoupplägg, övningar på gymet osv. Gamla favoriter som blir just det snarare än övningar som tar en till nästa nivå. Saker och ting måste ändras, revideras och röras om för att kroppen ska anpassa sig till nya kompetenser och höjder. Bara känslan att rapportera till någon. Eller känslan av att någon annan bryr sig på riktigt om hur snabbt en springer intervall nummer tre på ett onsdagspass i september. Ja, DET betyder mycket.

Jag vågar påstå att jag är en rätt bra coach för andra. Men värdelös när det gäller mig själv :-) Får jag själv bestämma blir det långa långsamma pass i löparspåret. Gärna varvat med chins och marklyft. Mest hela tiden.

Jag är iaf glad att dagens pass reviderats av Kenth. Som förlängt distansen och höjt riktfarten. Och det gick ju bra. Jag har själv ägnat dagen åt att bl.a. revidera ANDRAS upplägg, farter och distanser. Tror att jag fortsätter på den inslagna vägen.

IMG_6376

Hur håller du dig i så bra form hela tiden?

Jag får ofta frågan hur jag lyckas hålla mig i bra form över tid. Alltså inte bara över sommaren eller till speciella tillfällen. Jag har därför haft anledning att fundera över detta. Bra form? Som löpare tänker en naturligtvis på känslan att vara vara formtoppad inför ett lopp när kroppen känns sådär lätt och benen bara flyter fram. Den känslan infinner sig dessvärre inte alltför ofta hos mig. Det är något jag måste kämpa för att uppnå.

Frågan är dock sällan inriktad på löpningen utan istället på min fysiska status. Jag bloggade om livsresor häromdagen. Och det är väl sammanfattningsvis så jag ser på det. Det är en livsstil att hålla sig i form. Ni vet uttrycket: det är resan som är målet. Men först: vad menas egentligen med bra form. Många sätter likhetstecken mellan det och låg fettprocent. Där håller jag inte alls med. Att vara i form är snarare en känsla. En känsla djupt inne. Men en känsla som syns utanpå. Känslan kommer framförallt från en stark kärna, stolt hållning och stark glöd. En stark kärna, stolt hållning och stark glöd kräver i sin tur såväl träning som bra mat. Och, inte minst, grundläggande harmoni i livet i övrigt.

Det kräver till en början stor möda, mycket eftertanke och hårt jobb att få till träning och bra mat. Om utgångsläget är långt därifrån. Som i mitt fall. Och inte minst kräver det grundläggande harmoni i livet i allmänhet för att orka göra alla dessa medvetna val varje dag i varje stund. Många avståenden, omprioriteringar osv. Precis så som det är med alla vanor som brytas eller ändras.

Grejen är ju liksom den att bra mat och träning numer är min vardag. De självklara valen i mitt liv. Jag funderar liksom aldrig på om jag ska äta en pizza till lunch på en onsdag. Det finns liksom inte med ens som ett val eller ett alternativ. Det som till en början krävde en hel massa möda, viljekraft och ”karaktär” har nu blivit ett helt självklara ageranden; vanor. Sunda vanor.

Det är inte tortyr att hålla sig i god form. Jag älskar att träna. Verkligen älskar det! Jag älskar mat! Jag älskar att äta. Jag har en fantastisk aptit :-) Basen i min kost är såklart sund och hälsosam. Men jag älskar också mindre nyttiga grejer. Däremot är jag bra på att begränsa det till speciella tillfällen. Och när jag väl äter mindre nyttiga grejer. Ja, då ska det vara riktigt smarriga grejer!

Och jag ser min relation till träning och löpning på samma vis. Jag tränar inte längre specifikt för ett lopp eller mot ett visst styrkelyft. Jag tränar för livet. För att det är helt självklart. Däremot kryddar jag mitt träningsliv med utmaningar. En måste ju ha #kulpåvägen. Men jag tror det viktigaste är att landa i att ett sunt leverne inte börjar och slutar på utsatta dagar. Det gäller istället att försöka förhålla sig till träning och hälsa som till en relation en önskar hålla livet ut.  Och påståendet att relationer behöver vårdas för att inte spricka tror jag får stå oemotsagt.

image

image

Söndagsspring

Idag fick göteborgslöparna njuta av det bästa av alla löparväder; soligt, krispigt, lagom varmt, lagom kallt. Och så en lätt bris på det. Höstliga färger sprakade i stark sensommarsol. Och reflekterande solstrålar gnistrade och glittrade som diamanter längs med havsbandet.

Henric och jag gav oss iväg. Han på postmaratontrötta ben. Och jag med massor av spring i benen kvar att plocka ut. Efter sex kilometer kände maken sig nöjd. Själv sprang jag ytterligare 12. Sedan tog springtiden slut. För att maximera det hela lade jag till en liten fartökning på sluttampen.

Dagen har sedan inneburit jobb, utprovning av ny ptbil och söndagsmiddag hos underbara vännerna Rebecka och Calle. Och middagen. Mmm. Chevretoast till förrätt. Mustig höstgryta där i mitten. För att sedan avslutas med äppelpaj. Och nu njuter vi av ett sådant där favorithäng i soffan. Efter här helgen kan väl inget gå fel? Kommer att bli en bra vecka! Träning, jobb födelsedagar, kalas och kräftskiva. Festen fortsätter!

8G1A5858 fix

 

Fredag och lördag from heaven

Fredageftermiddag. Slidar in på uppfarten och kastar mina välanvända pt-kläder i tvättkorgen. Tar en dusch och fixar håret lite extra. Lägger lite omsorg på makeupen. Tar på mig favorittröjan från James Perse, stuprörsjeansen från Acne och ett par heels. Adderar smycken och väska. Känner mig som en million dollar baby. Tänk så lätt det är att känna sig glammig när en går runt i tights och träningskläder mest hela tiden. Njuter av känslan en liten stund. För jag vet att snart har jag en fläck någonstans (är värre än barnen på att smutsa ner mig). Och snart sitter jag barfota och viftar på tårna. Men en liten stund njuter jag av att känna mig hel, ren och tjusig.

Föremålet för allt piffande är träff med vännerna i champangeklubben. Alltid lika mysigt, trevligt och efterlängtat. Hillevi, dagens värdinna, hade fixat så fint och som vi njöt av bubbel och  mat.

Lördagen börjar med jobb. Min klient Hanne ska springa sitt längsta löppass någonsin. En tjej som gått från att inte gilla löpning alls. Till att bli en riktigt inbiten löpare med ett fantastiskt driv, intresse och engagemang. Så imponerad av resan hon gjort. En resa jag fått förmånen att ta del av. Att som coach få följa med- och motgångar. Ta del av toppar och dalar, svett, skratt och frustration är så oerhört fantastiskt. Och faktiskt själva essensen i det yrke jag nu valt att ägna mig åt.

Löppasset då? Det gick så bra så. Idag var det bara medgång, skratt och toppar. Hanne: du är GRYM.

Egen träning i form av yoga och styrketräning har sedan förgyllt denna dag. Liksom en alldeles utomordentligt god lunch på Elite Park Aveny. Känns helt självklart att avsluta den här dagen med ett kvalitativt soffhäng.

image image image image image

 

Teknikträning med helheten i fokus

Älskar torsdagsträningarna på Vagnhallen. Då gör jag grejer som aldrig skulle blivit gjorda såvida inte någon instruerats om att tvinga mig till det. Grejer jag behöver göra för att utvecklas. I löpning. I styrka. I livet. Grejer utanför min comfortzone. Idag låg fokus på ryckböj eller overhead squat (beroende på hur internationell en vill vara). Teknik. Knän. Axlar. Fingrar. Allt på exakt rätt position. Tvinga in axlarna i rätt läge. Stretch för bröstryggen som är nästintill omöjlig att förklara. När ”saker” flyttar på sig därinne. Och hamnar rätt. För att en inte ger sig. För att en tvingar in kroppsdelarna i rätt position i förhållande till varandra. Och när en där och då känner hur kedjorna i kroppen kopplas ihop och – som i ett trollslag  –  blir en starkare. Ja, så kändes det idag efter en sådär 100 ryckböj i olika utföranden. Med pinne, stång, gummiband. Utan vikt. Med vikt. Med stöd framför stången. Med stöd bakom stången. Till slut dog jag axeldöden. Och totaltheltslutihelakroppendöden. Men jag vet redan nu att efter lite återhämtning kommer de där axlarna och den här kroppen att vara lite starkare och i lite ”bättre position” än innan dagens träningspass. Till nytta i löpning. I styrka. I livet.

image image

Höstiga kvällar

Kväll igen alltså. Älskar kvällar. Särskilt höstkvällar. Känslan när en för sista gången för dagen stänger ytterdörren. Fixar iordning en rykande het middag. Tänder löjligt många ljus. Läser läxor med barnen. (Och lär mig massor! Nu senast uppdaterade jag mig på Europas geografi.) Lyssnar på soft musik (just nu inne i en Norah Jonesperiod). Kryper ner i soffan. Gärna framför Halvåttahosmig. Med te (just nu Vanilla Caramel) och mörk choklad med havssalt och nötter.

När dagen som föregått den här kvällen har inneburit jobb med att stärka upp nyförlösta mammor, stressade karriärister och klienter som ordinerats fysisk aktivitet på recept. Och dessutom innehållit yoga och intervaller för egen del. Ja, då känns allt ännu lite bättre.

10 st 600 m intervaller har idag sprungits på löpband. Jobbigast var utan tvekan första och sista. Hursomhelst blev det totalt sex km i sub 4.00 min/km. Det är den här farträdda tanten mycket nöjd med.
1J3B6135 fix