Utseenderelaterade träningsmål

1J3B6384 fix

Ofta läser jag i bloggar, tidningar, hör på föreläsningar eller i den allmänna debatten att vi ska träna för att må bra. Ganska självklart. Vi tränar för att må bra i såväl det korta som långa perspektivet. Senaste tiden har jag dock noterat att det blivit politiskt inkorrekt att inkludera en tonad kropp eller andra liknande träningsmål kopplade till ”må bra” epitetet. Skenheligt anser jag. De flesta av oss bloggare eller andra frontfigurer i branschen är alltid i hyfsat bra form och har ofta många år av träning i bagaget. För mig är det självklart att en av de primära lång- och kortsiktiga träningsmålen är att hålla mig i bra form. Bra form förresten. Vad är det. Ett synnerligen subjektivt och personligt begrepp. Jag älskar att känna mig i bra form. Jag vet nämligen hur det känns att inte vara i bra form. För så har jag levt i över 30 år av mitt liv. Och att som en person ”ur form” få levererat – från en supersnygg träningsprofil i bra form – att jag stolt ska skrida fram som en drottning på stranden mina 15 kg ”extra” känns faktiskt helt ärligt som ett hån.

För mig är det numer förenat med livskvalitet att haffa en bikini varsom utan att ens prova densamma. Förr om åren kunde jag gå en hel säsong utan att ens klä om till badkläder. Eftersom jag inte hittat någon sådan klädsel jag trivdes i. Även om jag så provat varenda liten tygbit i hela stan.

För mig är det numer förenat med livskvalitet att ha en kropp som känns behaglig att framföra i löpspåret. Och som inte överbelastar leder och annat när jag springer.

För mig är det numer förenat med livskvalitet att skymta två starka&breda axlar och en stolt hållning med eller utan kläder. Jag tror inte att detta gör mig unik på något sätt. Vem vill inte se bra ut!

Enligt mig är det viktigt att skilja på att vilja se bra och att få inkludera ett utseendemål inom ramen för måbraepitetet OCH att vara besatt av tanken att gå ner i vikt eller att träna osunt mycket&till vilket pris som helst. I det senare fallet handlar det om att vara drabbad av en sjukdom. Där kroppsfixeringengen ofta är ett symtom och en kanal för betydligt mer djupliggande orsaker än en strävan att vara i bra form. (De här symtomen kunde dock lika  gärna ha tagit sig uttryck på annat sätt.)

Som jag nämner ovan är det livskvalitet för mig att leva i en kropp som mår väl och som är i bra form (enligt mig). För mig har aldrig kroppens utseende påverkat vad jag ”tyckt” om mig själv. Jag ”gillade” mig själv som person lika bra när jag var gravid och vägde uppemot 100 kg som jag gör nu. Jag har liksom alltid varit nöjd med att jag klarat av det jag företagit mig här i livet. Oavsett om jag vägt 75 kg med dålig hållning eller 60 kg med axlarna på plats i ryggen. ”Bra form” och lycka har inget med varandra att göra (i min värld). Men livet är betydligt enklare att leva på många sätt i det sistnämnda fallet. För mig är just det här med  de små sakerna i vardagen den största vinsten. Det är exempelvis så obeskrivligt skönt att kunna öppna garderoben i sömnen – som jag gör i princip varenda morgon och ta på mig närmsta plagget och lita på att det sitter ok. Kanske inte perfekt. Men ok. Jag kollar mig ALDRIG i spegeln. Det höll jag på med mest hela tiden förr. Bytte kläder till förbannelse. Inget passade. Eller satt skönt. Det skar in. Stretade. Osv.  Men det hade inget att göra med vad jag tyckte om mig som PERSON. Jag var bara inte nöjd med de där femton extra kilona och avsaknaden av muskler&bra hållning.

Att kvinnor (och män) inte tycker om sig själva är ett stort samhälleligt och strukturellt problem. Och något vi bör adressera på alla plan. En del människor projicerar det här självhatet på vikten och utseendet. Dessvärre kommer varken muskler eller ”drömkroppen” att förändra dessa människors syn på sig själva. Och i de här fallen är det inte jag i egenskap av personlig tränare som främst kan hjälpa. Hur mycket jag än vill. I det här fallet måste psykologer, psykiatiker och samtalsterapeuter kopplas in i första rummet.

Vad jag egentligen vill säga med allt ovan är att det måste få vara ok att ha utseenderelaterade mål med sin träning. Det är jag rätt säker på att alla vi som tränar har på ett eller annat sätt. Och detta utan att känna sig ”fel ute” eller politiskt inkorrekt.

1 Comment

  1. Lisa

    Fy fasen vilket bra inlägg!!! Varför hymla om att man vill se bra ut naken? Själv tränar jag eftersom jag alltid gjort det, sen barnsben. Det genererar ju även en snygg kropp vilken man ska vara stolt över. Punkt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>