Haspa Hamburg Marathon 2015 – Race Report

Loppet där precis allt gick min väg. Träningen. Uppladdningen. De omedelbara förberedelserna innan loppet. Genomförandet. Och efterspelet.

Tänkte faktiskt skriva om allt ovan. Varje del får dock avhandlas i separata inlägg så att vi inte riskerar en roman här i bloggen. Så, nedan race report kan ni betrakta som ett första inlägg i den här artikelserien om ett maraton. Vill dock utfärda en liten varning för ett aningens långt inlägg idag. Känner bara att jag har så mycket jag vill dela med er angående gårdagens lopp.

Klockan ringer 06.00. Men jag är redan vaken. Har inte inkasserat särskilt många timmars sömn denna natt men det var inte heller något jag räknat med. Sömnkontot hade jag försökt att fylla på lite extra tidigare under veckan. Just för att jag av erfarenhet vet att jag sällan kan sova särskilt bra natten inför viktigare lopp. Känner mig lugn och fokuserad. Går direkt ner till frukosten för att äta i god tid innan starten kl 09.00.

Jag har en ny strategi för kosten detta lopp. Den extra energi som behövs för att springa maraton har jag redan intagit ett par dagar innan loppet (mer om det i inlägget om ”Uppladdning”). Detta för att undvika att störas av löparmage (vilket jag gjort under samtliga maratonlopp jag hittills har sprungit). Käkar havregrynsgröt. Hade faktiskt med mig egen gröt men tyskarna levererar en supergod havregrynsgröt som lätt slinker ner. Men där är det stopp. En portion havregrynsgröt med lite topping, en resorb och två koppar kaffe är planen. Och det är tur att jag har en plan för det var inte lätt för en frukostälskare som mig att hålla sig borta från den dignande buffén med omeletter, fruktsallader, hemmagjord mysli, pannkakor och annat gott. Men jag gjorde en deal med mig själv att det får bli ett besök på en sådan buffé å det snaraste när jag är hemma i Götet istället. Plockar med mig en banan och lämnar frukosten med en ”lätt” känsla.

IMG_4555-1.JPG

Känslan av lugn, målmedvetenhet och fokus är påtagligt närvarande. Känns som att inget kan få mig ur balans denna dag. Jag ställs dock på prov direkt när Henric och jag promenerar mot startområdet. Upptäcker att min tävlingssko har ett ett litet hål i sidan framme vid lilltån. Hur är det möjligt. Här har man förberett sig minutiöst. Och så är skorna sönder? Men jag bestämmer mig för att inte låta mig påverkas och att de kommer att hålla hela loppet – vilket de också gjorde (även om hålet var aningens större när jag korsade mållinjen :-)).

Vi går på bajamaja, värmer upp lite lätt i startfållan och önskar varandra lycka till. Henric ska springa halva distansen och laddar för att dra iväg lite snabbare än mig. Njuter av stämningen och att vädret är helt perfekt utifrån ett löparperspektiv; 14°, moln, lätt duggregn och nästan vindstilla. Extra syre i luften till alla superladdade löpare som står redo där i fållorna. För även om det är trångt och tätt är det inget gruff eller armbågande. Istället lyckönskar vi varandra och det görs highfive åt alla håll bland oss löpare. Gemensamt stämmer vi upp i happy birthday (med tysk brytning) till ära av Hamburg Marathon som fyller 30 år. Känslan i mig är liksom lugn och bubblig på samma gång; längtar efter att börja springa; jag är så redo för det här. När det är 30 sekunder kvar till startskottet ska avfyras släpps tusentals ballonger upp i skyn. Jag lyfter blicken uppåt och ballongerna bildar ett stort hjärta på himlen. Skottet går och benen börjar röra sig framåt. Allt jag känner är lycka.

 

Planen är att hålla en utgångsfart om ca 4.50 min/km. Första kilometern är det trångt och knöligt. Omöjligt att hålla tänkt fart men jag känner att benen är med mig. Fortsatt lugn. Passerar första kilometern på 5.10 (som ska visa sig bli den långsammaste på hela loppet) men kan därefter dra en kilometer på 4.40. Even Steven (nästan iaf:-)). Därefter försöker jag lägga mig enligt plan. Känns lätt. Känns bra på alla sätt faktiskt. 5, 10 och 15 kilometer passeras i bara farten.

Banan är snabb och det är ett bra tryck i den. Min granne, vän och löparkompis Patrik har beskrivit det så att det känns som att lägga en kula i början av banan som sedan bara rullar på. Och precis så känns det. Jag visualiserar att jag är den där kulan som bara rullar och det mantrat går igenom mitt huvud under hela loppet. Vid 16 km får jag syn på Henric. Han ligger bara ett fyrtiotal meter framför men jag bestämmer mig för att inte göra någon rusch för att hinna ikapp (ser att jag ligger i 4.30 min/km och vill inte riskera att dra på mig någon mjölksyra). Vet att han kommer att stanna vid halvmarapasseringen och nöjer mig med att få utbyta några peppande ord där&då. Helt plötsligt springer vi in i en tunnel och därinne börjar alla löpare att klappa händerna och sjunga; det är en magisk stämning när vi springer där i tunnelmörkret.

Har ett extra skönt klipp i steget från 15 km upp till halvmarapasseringen. Passerar den efter 1 h och 42 min. Precis enligt plan faktiskt. Känner mig fortsatt stark och har inga problem att hålla farten. Tar andra klunken av en flytande gel (första klunken tog jag vid 12 km). Magen är lugn&fin. Har ytterligare två stycken förpackningar med mig. Efter 22 km börjar jag planenligt att ta en klunk energi med betydligt tätare mellanrum. Vatten har jag tagit vid varje station med början vid fem kilometer. Det är bara 2,5 km mellan vattenstationerna och det passar mig perfekt. Behöver bara dricka några små klunkar vid varje station och risken för håll&idisslande reduceras avsevärt. Några gånger under loppet känner jag en antydan till håll komma smygande. Men genom en liten fartsänkning och djupandning in mot känningen kan den avstyras. Vilken underbar känsla att få springa ett lopp utan håll, toapaus och magknip.

Känslan är att kilometerskyltarna duggar ”tätt”. Helt plötsligt har jag passerat 25 km. Här får jag en liten mental svacka. 17, 5 km kvar. Det är ju ändå rätt långt kvar att springa i den här farten. Men jag har faktiskt inga större problem att hålla i steget eller farten; benen svajar inte. Känns hursomhelst bra att passera 30 km. Där börjar jag tänka att det bara är en lång morgonjogg kvar till målet. Och när 32 km passeras tänker jag att det bara är min vanliga morgonrunda som ska avverkas. Och det kan jag ju faktiskt göra halvsovande. Nu har jag ett litet eget tåg av löpare i hasorna. Eftersom jag håller ett relativt jämnt tempo har jag fått flera anhängare och det är säkert sex stycken löpare som ligger i rygg på mig. Publiken ropar att jag ser stark ut. På nummerlappen står Marie och jag hör mitt namn ropas hela tiden. Får så mycket energi av detta: ”herrlich Marie”, ”super Marie”, ”weiter, weiter”.

Mellan 35-40 km börjar det att ta emot. Men jag lyckas ändå hålla i steget. Rulla kula, rulla kula, kulan rullar går igenom mitt huvud. Jag börjar längta efter att gå i mål. Visualiserar hur det kommer att kännas att springa igenom målbågarna. Det är något speciellt att gå i mål efter att ha sprungit ett maraton. Längtar efter att få stanna. Längta efter att få sträcka händerna mot himlen och låta alla känslor strömma genom kroppen.

41 km. Jag ökar farten. Jag hör speakern. Publiktrycket är enormt.; det är trummor, trumpeter, jubel och applåder. Löparna runt mig börjar knyta nävarna och blandar leenden med grimaser av smärta. Själv känner jag ingen smärta i detta nu. Känner mig bara lugn, fokuserad, stark. Och lycklig.

42 km. Jag ser Henric i publiken och blir så glad. Jag ökar ytterligare lite.

42195 m. Kulan stannar. Jag stannar. Tiden stannar. Händerna mot skyn. Känslorna som sköljer över mig är så genomgripande; glädje, lättnad, lycka, stolthet, upprymdhet. Hela kroppen skakar och jag hulkar av känslovågen. Åh, vad jag lever i det ögonblicket. Stannar upp och låter ögonblicket få ta tid… ja, iallafall några sekunder innan en annan, mindre behaglig känsla; postmaratonbensmärta, tar överhanden. För er som inte upplevt den kan jag meddela att det är en smärta som tar över hela benen, en smärta som närmast kan liknas vid en kombination av växtvärk, kramp, nålstick och förlamande träningsvärk. Benen blir omedelbart som stelopererade och det är omöjligt att böja på knäna när en går.

Där i min postmaratonbensmärta kommer min lilla följarskara fram och tackar för draghjälpen. De pratar tyska och danska. Jag fattar i princip ingenting mer än att de är tacksamma för ”hjälpen” på banan. Vilken grej! Kul att kunna bidra till att andra haft en bra dag i löpspåret även utan aktiv coachning :-)

Möter upp Henric som har satt ett personligt rekord på halvmaran. Så glad att vi kan dela de här löparäventyren. Och tack Henric för att du fixar allt praktiskt med hotell och logistik så att förutsättningarna att springa bra blir optimala. Du får mig alltid att känna mig som en stjärna! Utan din support hade jag inte kunnat prestera så bra idag.

En annan person som har stor del i det här fantastiska loppet är Kenth Svensson, min löpcoachkollega aka Snabba Fötter, som jag bollat träningen med de sista veckorna. Det är bara att konstatera att en inte är rationell när det handlar om en själv. Den input, de kloka råd, det engagemang och den eftertanke du har bidragit med till min löpträning är ovärderlig. Du är verkligen en fantastiskt kompetent och inspirerande löpcoach och kollega! Är så tacksam över vårt samarbete i stort&smått.

Och så alla vänner&systrar som tog sig tid att skriva små&stora kärleksförklaringar och peppande ord kvällen innan loppet (Eva, Gunilla, Tessan, Stina, Susanne, Viktoria och Elle – era brev/meddelanden gav mer bränsle än vilka gel som helst). De gjorde skillnad.

IMG_4561.JPG

 

 

 

 

2 Comments

  1. Fantastiskt lopp du gjorde, helt enligt plan från start till mål! Är så glad för din skull! Du är grym!!!

  2. Lisa

    Instämmer. Grym är du!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>