Gravid i v. 28 och urstark

20150121-223219.jpg

 

20150121-223237.jpg

20150121-223246.jpg

20150121-223255.jpg

20150121-223307.jpg

Bilderna ovan på min klient Andrea talar för sig själva. (Tack för bilderna Andrea – som hävdade att hon ser ut som ett påskägg i sitt nya linne – vilken godisbit det finns däri säger jag :-))

Vilken kvinna alltså. Starkare än någonsin och gravid i v. 28. Det är omöjligt att inte inspireras och imponeras av hennes rörlighet, form och styrka. Förutom att vi inte kör högintensiva intervaller eller tränar tung styrka har vi i stora delar kunnat hålla oss till Andreas träningsplan. Hon tävlar på elitnivå i skytte och har stort behov av viss typ av rörlighets- och styrketräning. Den träningen går strålande och hon skjuter bättre än någonsin. Lite extra tyngd i utfallen säger Andrea och matar på med full kraft. Nu bör tilläggas att tuff styrketräning (eller löpning som Andrea också ägnar sig åt) naturligtvis inte funkar för alla gravida. Men att hålla igång under sin graviditet underlättar inte bara den pågående väntan på ankomst, utan otvivelaktigt även själva ankomsten som sådan och återhämtningen därefter. Bäst är naturligtvis (om det går) att hålla i sina träningsrutiner (om några) eller starta igång från början av graviditeten med relevant träning.

För egen del blev det inomhuslöpning idag; 12 st 400 m intervaller. Efter halkan och mindre bra fäste igår, kändes det så enkelt att springa på bandet. Rev av samtliga intervaller mellan 3.30-3.45 min/km. Det tar sig. Sakta men säkert. Det kommer att bli ett maraton nu i vår. Ska bara bestämma vilket:-)

 

Tröskelpass

20150120-203102.jpg

En återkommande syn i mitt arbetsliv. Ombyte i bilen, i omklädningsrum (lyx) eller på någon toalett. Idag det senare. Skiftena mellan inne- och uteträning, löpning och gym, egen träning och andras träning samt lunch och skolhämtning gör att det krävs ett antal outfits i bagen varje dag. Och jag är rätt noga att verkligen få med mig torra och rena kläder. Det är ingen skön känsla att tvingas gå in i gymet med en sporttop som använts under ett eller flera föregående löppass.

Jag gillar också känslan att luncha och hämta barn etc. i ”vanliga” kläder (om möjligt, oftast inte :-)).

En bra planering borgade för ett bra träningspass idag. En timme hade jag på mig. På den tiden hann jag 20 minuter uppvärmning. 30 minuter ”tröskel” i tävlingstempo på maran. Och 10 minuter nedvarvning. Trots halkigt underlag kändes kvalitetsdelen rätt ok. Det var ju inte fråga om maxtryck i frånskjutet eller någon explosiv löpning. Visst, ökad friktion och halka bidrog till högre puls och något stolpig löpning men på det stora hela flöt det på bra. Och jag var nöjd efteråt. Extra nöjd att ha genomfört passet i ”obekväma förhållanden”. Lunchen med Stina efteråt smakade ljuvligt!

 

Motherslove

20150119-204944.jpg

20150119-204954.jpg

 

Idag fyller min Alice 11 år. Vi har firat så gott vi har kunnat denna måndag. Tårta, sång och paket på sängen naturligtvis. Men också bästa tjejkompisarna på eftermiddagsfika, önskemiddag och egentid med mamma i soffan nu på kvällen. Vi dukade fram favoritgodis och lade oss under en filt och tittade på Glee – tydligen en väldigt bra serie enligt Alice. Jag är inte lika övertygad om storheten med den serien. Men idag spelade den lilla detaljen mindre roll :-)

Alltså det här med känslorna, nej jag menar kärleken, till sitt barn. Ofta tänker jag på hur lyckligt lottad jag är som har fått bli förälder. Och jag älskar att vara mamma. Men inte sällan tänker jag också på hur jobbigt det är att vara förälder. Och då menar jag överhuvudtaget inte de göromål och praktiska bestyr som följer med detta. Utan den ständiga oron. För allt. Är de inte i ens omedelbara närhet undrar man om de har de bra och försöker så gott det går låta tankar om att något har hänt dem passera. Är man istället med dem analyserar man sitt eget föräldraskap ur uppfostrings- och ”förebilds”synpunkt. Ständigt denna oro. Gör jag rätt. Gör jag fel. Är jag för hård. Är jag för ”mesig”. Curlar jag. Är de bortskämda. Lägger jag för stort ansvar på dem. Osv. Osv.

När barnen var ”små” inbillade jag mig att den här oron går över när de blir större, mer mogna och ”förståndiga” individer. Glöm det. Det blir istället värre. Oron växer i takt med att man blir varse om de faror som lurar i varje hörn. Och i takt med att kontrollen över barnets liv stegvis förflyttas från föräldern till barnet.

Livslång oro alltså. Men den överskuggas och övervinns – big time – av det mäktiga och lyckliga tillstånd det är att vara förälder.

Grattis Alice på 11årsdagen. Du vet PRECIS hur mycket jag älskar dig. Varenda liten grej som gör dig till den fantastiska person du är. Jag är så glad att just du är min dotter; att få vara din mamma är det bästa jag är.

Mindfulness

20150118-214532.jpg

 

20150118-214546.jpg

Alice och Henric utövade också mindfulness. Fast inte genom yoga. Utan genom några parti schack.

Började dagen med yoga. Eller började och började. När jag väl var på plats på morgonyogan hade jag varit upp i flera timmar och förberett inför dagen och möjliggjort min närvaro där på mattan. If there is a will, there is a way :-)

Hursomhelst. Jag behövde yogan idag. Jag behöver mer yoga i mitt liv. 75 min fullständig närvaro i kroppen. I andetaget. I höfterna. I vaderna. I magen. Efteråt kände jag mig utstretchad och lugn. Redo att ta mig an förberedelse av födelsedagsfirande (Alice fyller 11 år imorgon), matlagning, läxförhör och onlineklineter.

Förresten jag måste nämna något om dagens middag som gick i mindfulnesstema. Linssoppa. Med branmuffins till (ok, det senare inte så mycket yoga, men gott och en given succé hos kidsen som då även blev mer positivt inställda till linsssoppan). Vi åt upp rubbet!

Jag gjorde såväl soppan som muffinsen enligt recept från Condeco. Prova!

 

Lugnt långpass på högintensiv dag

20150118-004549.jpg

 

20150118-004611.jpg

20150118-004619.jpg

20150118-004628.jpg

 

30 lunga och långsamma kilometer tillryggalades denna förmiddag medan sonen spelade fotboll och dansade hip-hop. Henric och jag hade lagt en klockren logistikplan för att få till barnens aktiviteter och egna träningar denna dag.

Planen för min löpning idag var att springa ett lugnt och lite längre långpass. I planen ingick att inte pressa på eller att öka farten under någon del. Det senare händer ofta göra när jag känner att tålamodet tryter och vill bli klar med passet. Men det är också den typen av fartökning som ”sätter sig” i benen efteråt. Och som sliter onödigt mycket. Den eftersträvansvärda effekten av långpasset; effektiviserad fettförbränning och förbättrad ”tålighet” i muskler, leder och ligament får du ju ändå.

Idag tog jag det verkligen lugnt från första till sista steget. Och det var också skönt hela vägen. Inte ett slitsamt steg eller dipp denna löptur. Det blåste rätt kraftigt men det störde mig heller inte nämnvärt. Jag var i bubblan och bara sprang. Kunde ha sprungit länge till i det tempot och med den pulsen. Men idag fanns inte tiden (jag har inte heller behovet just nu) att springa längre.

Jag reflekterade mycket under löpningen idag. Bl.a. över att jag håller på att bli bättre på att springa de lunga passen lugnt och de hårda passen hårt. Den här veckan har det verkligen varit så. Konstaterar samtidigt att detta varit en av de bästa träningsveckorna på länge. Nu tänker jag fortsätta på den inslagna vägen.

Efter löpning och en eftermiddag med fortsatt effektuerande av logistikplanen åt vi middag hos hemma hos vänner. Massor med god mat och gott vin. Vilken helg det har varit såhär långt. Och morgondagen ser inte så pjåkig ut heller. Den börjar nämligen med frukost och yogapass <3

 

En helt vanlig fredag

20150116-232420.jpg

20150116-232428.jpg

20150116-232455.jpg

Ingrid tog det här med killerpass på allvar och vilade ut på golvet efter dagens urladdning. Det går att ta ut sig fullständigt när kl. är 07.00 på en fredag. Ingrid gör det varje vecka :-) Vi konstaterar också varje vecka att en bättre start på helgen är svår att uppbåda.

Därefter mer klienter och egen träning i form av rygg- och axelträning. Ett riktigt mellanmjölkspass. Men alla pass kan ju inte vara de bästa :-) Myslunch med syrran efterföljt av en eftermiddag med barnen. Uträttade en hel del ärenden men hann också med att fika och strosa lite på stan.

Avslutade dagen med fredagshäng hemma hos våra underbara vänner Gunilla&Andreas (som också har fyra barn). Vi serverades skaldjur och bubbel med en massa goda tillbehör. Svårslagen fredagsmat och dryck enligt mig. Och känslan av att koppla av i soffan med kaffe och dessert i deras mysiga hem är ännu mer svårslagen. Henric fick jobba på att få hem mig och ungarna.

Men nu är vi iaf hemma och jag har precis läst Berts dagbok för Isak. Vi skrattar ikapp åt Lill-Erik, Åkes och Berts galenskaper. Nu ska jag sova för att orka med en fullspäckad dag imorgon. En dag som jag hoppas bl.a. kommer att innehålla ett efterlängtat långpass.

Klart slut, varulvstjut!

 

 

Superkrafter

20150115-223413.jpg

20150115-223424.jpg

Känner att jag har mycket att dela med er idag. För mycket när jag tittar på klockan och vet att jag ska träna Ingrid inne i stan kl. 07.00 (som vanligt). Blir ett killerpass imorgon (också det precis som vanligt) :-)

Frukosten på bilden ovan förtjänar nästan ett eget inlägg. För den måste på riktigt ha innehållit superkrafter. Det är en ”baked banana oat”. Jag väljer att använda det engelska namnet. (Jag menar bakad havregrynsgröt med banan låter ju inte alls lika gott :-)) Hursomhelst gjorde jag en egen variant på denna. Såhär.

Smörj en liten pajform eller liknande med kokosolja.

Skär en ekobanan i skivor och lägg i den smorda formen (jag tog en halv banan)

Blanda 1 dl havregryn, 1/2 tsk bakpulver, 1 msk linfrö, 1 msk chiafrö, salt, kanel, kardemumma, vaniljpulver och 1 msk steviaströ. Häll blandningen över bananerna.

Vispa ett ägg och en dl mandelmjölk. Häll blandningen i formen.

Toppa med valnötter, pumpakärnor och mandelspån. In i ugnen i ca 15 min på 200 g tills den blir gyllenbrun. Jag åt den med kvarg som blandats med lite vaniljpulver samt färska blåbär.

Idag förtjänar min egen träning lite extra uppmärksamhet. Började som vanligt med en uppvärmningsjogg tillsammans med Johan. Det var ett riktigt göteborgsväder som var långt ifrån inbjudande. men vi gav oss ut i piskande snöregn och vindar som blåste på tvären. Och som alltid blev det ändå rätt ok efter en stund. Ska jag vara ute i dåligt väder måste jag springa. Allt annat är otänkbart. Jag är så långt ifrån Mulle och frilufsnisse man kan tänka sig. Men springa, det kan jag göra i alla väder :-)

Ett snabbt ombyte till gymkläder och började sedan att mata knäböj. Oj, vad lätt det kändes. Johan började lasta på vikter och jag fokuserade endast på en sak; att böja så många gånger han bestämde att jag skulle göra på varje ny vikt. Slutligen sade han. ”En repetion”. Och det är den ni ser på videon ovan. 75 kg. 75 kg! Helt sjukt. Kroppsvikt plus 15 kg. Utvecklingen de senaste veckorna har varit enorm ur ett styrkemässigt perspektiv. Tänk vad lite sol, bra mat, vänner och ledighet kan göra.

Med det tog inte slut efter detta. Jag lyfte också 100 kg i marklyft. Kroppsvikt plus 40 kg. Hur ska detta sluta :-) Känns så kul. Jag ÄLSKAR att känna mig stark. Och det gör jag nu. Går runt och känner mig som Hulken, typ. Kom och ta mig om du kan. NOT :-) Bästa känslan alltså.

Tack Johan för att du coachat mig på ett alldeles utomordentligt bra sätt! Mot nya höjder. Men först lite sömn! First things first. Gonatt kära bloggläsare!

 

En bättre onsdag

20150114-214101.jpg

 

Kände att jag behövde en extra grym start idag och gjorde min superpowersmoothie för att ge mig själv bästa möjliga förutsättningar att göra den här dagen så bra som möjligt. Mixa en halv avokado, en halv banan, några bitar frusen (hackad) grönkål), en näve färsk babyspenat, ca en dl mjölk (jag hade hälften mandelmjölk och hälften kokosmjölk), en förp kvarg 150 g persika/passion. Toppa med färska blåbär, kiwi, chiafrö, linfrö, pumpakärnor och valnötter. Supergott. Superfräscht. Supernyttigt.20150114-214116.jpg

Efter morgonkarusellen med barn och en klient var det dags för egen träning. Sjukt jobbig egen träning dessutom. Om snabbdistansen kändes lätt igår så kändes långbacken jobbigare än jobbigaste jobbiga grejen. Slet och rev mig upp för backen – som visade sig vara 1,5 km lång – tre gånger. Backen var indelad i tre etapper. Den första delen, ca 700 m är lite flackare (fast ändå klassificerad backe snarare än motlut), sedan följer en medelbrant lutning på ca 500 m. Backen avslutas sedan med en brantare del på ca 300 m. Jag skrek och gormade där under avslutande delen av backen. Frustade, spottade, kved. Slet, rev och drog. Tur att det var en lång väg tillbaka till foten av backen igen så att jag kunde rulla ner…
20150114-213016.jpg20150114-213031.jpg20150114-213002.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter duvningen i backen, en rejäl lunch och några klienter senare var det så dags för dagens höjdpunkt; nämligen releasen av StrongGirlsChallenge. Härligt att vara igång! Nu ser jag fram emot att möta våren med massor av träningssugna tjejer på tisdagar (Mappies 9.00 och Mamas 10.30), onsdagar 19.00 och söndagar 15.00 (alla). Anmäler er gör ni på de olika kursernas länkar på www.girlswellnessacademy.se

 

 

Snabbdistans på löpbandet

Jag har aldrig tidigare sprungit ett snabbdistanspass på löpband. Förrän idag. Jag hade exakt 50 minuter på mig att få till egen träning. De 50 minutrarna uppstod mellan två klienter. Ingen tid för ombyte i flera lager eller att vänta in Mr Garmins satellitkontakt mao. Hoppade upp på bandet och joggade upp i tre kilometer. Lätta ben. Så löjligt lätta ben. Sprang sedan de där fem kilometrarna på under 22 minuter. Och det utan att förta mig (borde ha sprungit snabbare :-)). Joggade sedan ner två kilometer och så hade jag ändå ett par minuter tillgodo upp till 50 minuter. Perfekt:-) Förvånad? Ja och nej. Det är precis såhär min löpning har sett ut det senaste. Ena dagen är benen lätta, pigga och springsugna. För att nästa dag totalstrejka, väga bly och inte alls vara med på noterna.

Hursomhelst njöt jag i fulla drag av snabbheten idag och det var en upprymd mamma som hade med sig barnaskaran på den årliga julgransplundringen på Mannheimer Swartling Advokatbyrå ikväll. Dans kring granen orkade benen tydligen också med. Kul att träffa mina gamla kollegor i sammanhang där det faktiskt går att föra en konversation. Numer träffas vi ju oftast i träningskläder och då är det mest jag som pratar :-)

Nu laddar jag för morgondagens roligheter; dels releasen av GirlsWellnessAcademy (kommer att bli awesome), dels tre långa backar om vardera 1,2 kilometer (kommer att bli jobbigt).

20150113-212733.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här bilden är från en annan dag och ett annat träningspass. Det blev ingen bild idag. Borde ha tänkt på att fota när jag hade ett par minuter tillgodo men var för upptagen med att njuta av afterrunkänslan just där och då.

 

Less is more

Ibland får jag nog av fokuserade blickar, better bodies linnen, ådriga muskler och kroppar i onaturliga poser. Slappna av. Det är inte terrorattacker, kränkningar av nationella gränser eller svälten i tredje världen vi pysslar med. Det är träning. Vi lyfter skrot tametusan. Vi sätter ena foten framför den andra i löparspåret. Inte för att rädda världen. Utan för att vi vill hålla oss i form, gå ner eller upp i vikt, få egen tid, slappna av, träna inför ett lopp osv.

Jag kan ibland känna att det blir too much ”på liv eller död”. Too much ”hard core allvar”. Too much ”jag tar mig själv på blodigaste allvar” när det kommer till träning. Ett sådant förhållningssätt inspirerar inte mig alls. Jag gillar egentligen inte när det blir för mycket. Av något.

Jag får ofta kommentarer kring min fysik. Ofta positiva sådana. Ibland uppmanas jag att tävla eller att visa mer ”fitnessbilder” här på bloggen. Aldrig i livet. Inte min grej. At all. Jag blir snarare anti. Självfallet ser ni muskler eller någon ”spännig” bild på mig ibland. Men ofta i samband med ett leende och min förhoppning (och tanke) är att lite självdistans och en ”intesåblodigtallvarmentalitet” lyser igenom bilden. Ja, hela den känsla jag vill förmedla med min träning. Och den form av träning jag vill inspirera er till att genomföra. Det blir liksom lite enklare, roligare och mer lättillgängligt på så vis.

Därmed inte sagt att hård träning och prestation är något vi inte ska ägna oss åt. Tvärtom. Men jag tror att det är betydligt lättare att göra just detta om vi struntar i att bli för allvarliga, se stenhårda ut på våra bilder, ta oss själva på för stort allvar i träningssituationen eller att ägna för mycket tid åt onaturliga poser (okej, jag överdriver men jag tror ni förstår vad jag menar :-)). I alla fall för oss vanliga tränande. Skratta, le och ta i som f*n. Ibland går det bra. Ibland mindre bra. Skratta nöjt i första fallet. Skratta revanschlystet i det andra.

Sist vill jag slå ett slag för att vi tillsammans – särskilt vi som arbetar i ”branschen” – aktivt tar ansvar för att modernisera stereotypen, idealbilden, karikatyren (you name it) av hur en träningstjej ska se ut. För egen del fick jag en överdos av just denna stereotyp på Fitnessfestivalen i år: långa hårextensions, supertighta och urringade t-shirts eller linnen, utställda tights eller hotpants, fejkbränna samt überlånga lösögonfransar. Känns mer ”sexy” än ”stark och hälsosam”, enligt mig. Överallt läser och hör jag: strong is the new skinny. Upp till bevis!

20150112-213123.jpg