Gästblogginlägg av syster Tessan: Min dag i fädernas spår

Natten innan ett lopp, stor kraftansträngning, utmaning eller äventyr sover jag som en kratta. Inget undantag denna gång. Hade svårt att somna och när jag väl gjort det vaknade jag vid flera tillfällen med ett ryck av ”kanske jag ska ta en tunnare löpjacka vid start ändå” eller ”packade jag verkligen ner skoskavsplåstren”, ”borde kanske klippa tånaglarna en gång till”. Ja ungefär så var det och så hann jag med ett par toabesök också innan klockan ringde 03.30. 

Fixade lite med packningen och drog på mig träningskläderna. Fick i mig en rejäl portion havregrynsgröt, ett kokt ägg med kaviar och stor kopp kaffe. Sen skulle det sedvanliga toabesöket avklaras, men nej. Ok lite kaffe till då, men nej. Lite småirriterad konstaterar jag att det inte kommer bli något toabesök innan vi drar till starten.

04.20, dags att bege sig till Berga by och Vasaloppsstarten. Vårt fantastiska team, Marie och Henric, ser till att all nödvändig utrustning är med och att alla påsar med kläder och energi till de olika depåstoppen är sorterade. Skönt nu är vi påväg. Marie poppar igång lite sköna låtar i bilen och jag känner hur jag kommer i stämning och hur jag tankas upp med en härlig känsla och massa positiv energi!

Kommer till starten och känner direkt att det här kommer bli en fantastisk dag! Solen har fortfarande inte stigit upp men marschaller lyser upp första delen av banan. Förväntansfulla och taggade löpare drar sig mot starten, två av dessa är Henke och jag! Lämnar överdragskläder till serviceteamet och får en sista lyckospark och energikram. Nästa träff med teamet blir Mångsbodarna. Mindre än två minuter före start stiger vi in i startledet och tar plats bland de andra 740 löpare som ska ta sig an de 90 kilometrarna till Mora. Så slår klockan 05.00 och starten går. Med position långt bak i ledet ser jag tåget av löpare framför mig röra sig fram längs den ljusbeklädda banan till tonerna av den klassiska Vasaloppsmelodin. Jag ryser i hela kroppen, stämningen är fullkomligt magisk och jag känner en enorm glädje över att jag får med om detta. Nu gäller det, nu kör vi, UltraVasan 2014 here we come! Jag och Henke byter blickar och vi känner beslutsamheten hos varandra. Vi ses i Mora, som finisher av denna första upplaga av Vasaloppet i löpskor. Nu kör vi älskling!

Sträcka 1: Mora – Smågan 9 km
Första 5 km är uppförsbacke. Liksom övriga löpare alternerar jag denna sträcka med löpning och gång. Vill inte riskera att dra på mig sura ben direkt från start. Träffar en av Göteborgs TNT-löpare som jag håller sällskap med fram till första stoppet i Smågan. Där fyller jag på med druvsocker och vatten. Känner att jag disponerat första sträckan väldigt väl, pigg och sugen på att dra vidare. Delmål 1 – check!

Sträcka 2: Smågan – Mångsbodarna 14 km
Denna sträcka visade sig vara väldigt teknisk. Smal stig, mycket rötter, sten, lera och spänger. Här fanns inga möjligheter att springa i sitt eget tempo då möjligheten att springa om var näst intill obefintlig. För min del tror jag det var väldigt bra. Jag behövde inte fundera på om jag skulle öka farten, det gick inte. Löpare omkring mig kände en viss frustration över just detta, att tempot var för lågt och blev stressade när de tittade på sina gps- klockor och kilometertider. En väldigt klok herre bakom mig säger då tydligt och bestämt ”släpp klockan och njut av löpningen istället”. Så rätt. De där orden bar jag med mig som ett mantra resten av dagen.

Plötsligt öppnade skogen upp sig och jag hör ljudet av en speaker. Framme i Mångsbodarna. Behöver självklart inte söka efter mitt team. De står välplacerade och jag kan enkelt och smidigt stanna vid och ta emot mat och dryck. 23 km är tillryggalagda och det jämna och lugna tempot som inlett loppet gör att det ansträngningsmässigt känns som jag varit ute på en morgonpromenad. Känner mig till och med lite småhungrig!! Käkar macka, banan och dricker chokladmjölk och vatten. Glatt påhejad lämnar jag Mångsbodarna. Delmål 2 – check!

Sträcka 3: Mångsbodarna – Risberg 11 km
Här växlar underlaget mellan stig och grus. Jag trummar på i mitt lugna och behagliga tempo. Första kilometrarna lätt utför resterande lätt uppför. Mot slutet av denna etapp börjar höger framsida lår ge sig tillkänna. Aj då, lite för tidigt för den typen av känningar. Tänker att jag fortsättningsvis ska ta det lite extra lugnt utför. Bortsett från den justeringen fortsätter jag springa på i samma takt och tempo som tidigare. Ingen anledning att lägga tid och energi på att oroa sig i förväg. Känner mig glad över min positiva inställning och njuter av löpningen.

Framme vid nästa station, hej Risberg! Stannar och fyller på med druvsocker, vatten, banan och vasaloppsbulle. Känner mig taggad för att bege mig vidare, nästa stopp innebär ett mentalt viktigt uppnått mål, då är jag halvvägs. Hej då Risberg. Delmål 3 – check!

Sträcka 4: Risberg – Evertsberg 12 km
Här fortsätter banan likt etappen innan med tillägg av spänger, myrar och sankmark. Det tidigare lätta regnet tilltar och jag tänker att det kommer passa perfekt med det planerade klädbytet vid nästa stopp. Likt alla tidigare etapper fyller jag kontinuerligt på med druvsocker och vatten var 3:e km. Tycker det funkar utmärkt. Inga problem med magen hittills, skogsbesöken hittills har bara varit nr 1. Inga dippar i energi, känner mig stark och benen jobbar tryggt, stabilt och mekaniskt. Redan tre kilometer innan Evertsberg hör jag speakerljudet inne i skogen och jag längtar till mötet med mitt team som jag vet väntar i depån. Framme. På håll ser och hör jag min fantastiska syster heja, fota, hålla fram kläder och mat. Allt på samma gång. Syns att hon har rutin med att ha många saker i görningen samtidigt! Inser nu att jag faktiskt börjar bli lite påverkad av ansträngningen. Fysiskt känns det fortsatt stabilt men känslorna börjar svämma över. Blir så glad över mötet med syrran att tårarna bara börjar rinna. Så underbart att mötas av någon som vet precis vad jag känner och behöver utan att jag behöver yttra ett ord. Jag får en macka i handen, får hjälp med att dra av blöta och svettiga kläder, lite chokladmjölk, på med nya torra kläder. Blåbärssoppa, en ny fulladdad pulsklocka startas och med en kolakaka i handen beger jag mig iväg. Inte lika lätt att få i mig mat denna gång, men syrrans envishet om att inte släppa iväg mig utan att ha fått i mig vad hon anser är minimum, lyckas jag fylla på förråden ganska bra även denna gång. Lämnar Evertsberg. Delmål 4 – check!

Sträcka 5: Evertsberg-Oxberg 15 km 

Det var inte bara angenämt att sätta benen i rörelse igen. Det lite extra långa stoppet hann ge kroppen möjlighet att känna stelhet och ömmande lårmuskler. Första biten var dessutom ganska brant utför och på asfalt. Ingen dröm för redan tärda ben. Tog det väldigt lugnt och efter ca 4 km kändes det lite bättre. Även vädret blev bättre. Regnet inte bara upphörde utan lämnade dessutom små luckor för solen att spricka igenom. Asfalten hade bytts till sankmark och och banan blev flackare. Visserligen tungt att trampa runt i dy, men det satte lite andra muskler i arbete vilket kändes väldigt skönt. Började ta fram alla positiva tankar igen. Allt hade ju gått helt enligt önskan hittills. Jag visste på förhand att mitt lopp börjar på riktigt efter Evertsberg. Där är jag halvvägs, jag kommer där passera mitt tidigare distansrekord på 47 km. Har ju ingen aning om hur kroppen kommer kunna hantera en sträcka som är nästan det dubbla. Från och med nu har jag räknat med att det både är benen och pannbenet som ska sättas på prov. Känner att jag har kontroll och flyt. Får lite extra energi av peppande publik och glada medlöpare. Allra mest pepp under denna ganska långs etapp var dock vetskapen om att jag vid nästa stopp inte bara kommer mötas av syrran hon ska också sällskapa mig en bit! Hurra! Krigar mig fram och upp för en ganska lång och seg backe innan jag ser en tokladdad, nästan studsande Marie. Så glad att se henne. Tills hon börjar tjata om banan, macka och kakor som jag ska äta. Nu mår jag lätt illa. Bara tanken på mat får det att vända sig i magen. Efter mycket tjat och förhandlande fick jag i mig en mugg blåbärssoppa och vatten. (Blåbärssoppan tog jag bara för att det var lättare att få i mig flytande än fast energi. Den orsakade en orolig mage efter förra intaget och hade därför bestämt att inte ta den mer). Men att förhandla med en advokat är inte lätt, har aldrig gått vinnande ur en sådan med min syster. Så inte heller denna gång. Macka eller blåbärssoppa. Den traditionella vasadrycken vann den duellen. Nu äntligen kunde vi ge oss iväg. Delmål 5 – check!

Sträcka 6: Oxberg – Hökberg 10 km
Vi började med att springa jämsides och småsnackandes. Jag fick rapporter om att Henke gick starkt och stabilt i spåret. Riktigt härlig att höra. Hann ca 4 km innan, dags för skogsbesök. Förbaskade blåbärssoppa. Marie passar på att tvinga i mig en bit banan. Sen kör vi vidare. Jag lägger mig i rygg på syrran som har känt av mitt tempo och mina krafter. Så skönt att bara följa inte tänka. Banan är mer grus nu och tempot något högre. Det känns skönt. Lite annat steg lite andra muskler som aktiveras. Titt som tätt kommer peppande kommentarer från syrran. Positiva men inte överdrivna, då och då inte för ofta. Ja, hon känner mig. Vi passerar skylten som säger 21 km till Mora och syrran påminner om att detta är en distans som jag klarar vilken dag som helst och vilken tid på dygnet som helst. Och trots att jag här har 69 km i benen så känner jag att det är helt sant. Vi når nästa anhalt, Hökberg. Det är nu hon vill ha i mig en mosig ljummen banan som hon fraktat i handen 10 km. Jag protesterar, men känner mig som en ynklig hundvalp när jag möter syrrans bestämda blick. Jag inser här att jag inte kommer ta mig till Mora om jag inte äter det hon påstår är en banan. Blundar och trycker i mig den gulaktiga geggan och sköljer med vatten. Tittar upp och möts av en medlöpare som mer eller mindre kaskadspyr framför mina fötter. Stackarn, han har nog också ätit bananbajs. Äntligen är jag redo att dra vidare. Vi är osäkra på om man får komma intill med bil vid nästa stopp så säger hej då till syrran och vet då inte om nästa återseende blir vid näst sista stoppet eller vid målgången. Delmål 6 – check!

Sträcka 7: Hökberg – Eldris 10 km

Känner mig vid gott mod när jag springer iväg. Visst ömmar det ordentligt i kroppen nu, men känslan av att målet närmar dig gör det enkelt att stänga av smärtsignalerna. Banan är nästan enbart grus nu, jag lyfter upp blicken och låter fötterna gå per automatik. Ingen kraft behöver läggas på att parera för rötter, stenar eller sankmark. Så skönt. Det flyter på. Det flyter på jättebra. Peppande rop från publiken att ”målet närmar sig”, ”steget ser lätt och spänstigt ut”, ”detta kommer gå galant” värmer och stärker. Jag har nu nått sista stoppet och jag känner mig fasen stark. Det är mäktigt! Tack Marie för bananmoset, känner att den energin var till stor hjälp fram till Eldris. Här förstår jag ganska snabbt att de inte fått komma in med bil. Annars vet jag att de stått väl synliga vid min ankomst. Dricker vatten och, tro det eller ej, frågar funktionärerna efter banan. Det finns dock inte här, erbjuder chips istället. Tack, men nej tack. Tar en mugg Cola och bestämmer mig för att ge mig ut på sista etappen. Shit, det här kommer ju gå vägen! Delmål 7 – check!

Sträcka 8: Eldris – Mora 9 km
Denna sista etapp bjuder på soligt väder och banan är lättsprungen. Benen trummar på och jag vågar släppa på utför och trycka på uppför. Nu vet jag att jag kommer ta mig i mål och jag behöver inte hålla igen för den sakens skull. Var ju inga racerväxlar jag hade att lägga i, men ett litet snäpp upp blev det. Att se kilometerskyltarna med ensiffriga tal var så underbart och nästan overkligt. Jag började på siffran 90 klockan 05.00 imorse och nu, nästan 10 timmar senare, passerar jag skylten med nummer 1. Efter att ha plockat löpare under i princip hela loppet blir jag plötsligt förbisprungen av några löpare i vad jag upplever väldig fart. Tittar till på klockan och inser att om jag trycker på ordentligt sista kilometern så kommer jag passera mål precis under 10 timmar. Överväger för ett ögonblick innan jag snabbt landar i ett självklart beslut. Jag har haft ett nästan oförskämt ”angenämt” lopp hela vägen. De kloka orden jag hörde från en medlöpare tidigt på morgonen ”släpp klockan och njut av löpningen” gjorde mitt beslut enkelt. Jag vill inte avsluta loppet med blodsmak i munnen eller gå miste om att njuta av stämningen sista biten in mot mål. Så jag håller fast vid mitt tempo, släpper klockan och fortsätter njuta av löpningen. Jag började höra ljudet från speakern och såg publiken tätna. Nästan lite förvånad är jag framme vid upploppet och får se Vasaloppsportalen torna upp sig. Svårt att beskriva känslan. Publiken applåderar och hejar fram mig mot målet! Jag hör någon, jag hör ett par stämmor som hejar lite mer, lite intensivare, lite hjärtligare och nästan lite hysteriskt! Jag sliter blicken från portalen och får se Marie och Henric mer eller minde hängandes över staketet med händerna i skyn och hyllar mig som om jag vunnit hela skiten! Underbara älskade människor! Utan att tänka gör jag detsamma, höjer mina armar upp i luften, suger in all respons från publiken och känner mig som en vinnare. Jo just det. Jag gör en sista liten ansträngning och kör ”min” målgest. Den är inte graciös, men jag kommer upp på händer och med några staplande steg över mållinjen. Jag är i mål. Jag har sprungit 90 km. Jag är en UltaVasan finisher. First edition. Jag är så stolt. Så glad. Så trött. Jag tittar upp och möts av syrran som kommer springandes mot mig med öppna armar! Vi kramas och vi gråter. Så mycket känslor. Hon vet. Jag vet. Vi vet precis hur det känns. Henric fyller på och kramar om sin svettiga och illaluktande svägerska med sådan värme och respekt för den stora prövning jag just rott i land. We did it! Och det menar jag ordagrant! Det hade aldrig gått utan det fantastiska dreamteam jag haft idag. Marie och Henric ni är bäst. Jag älskar er!

En stund senare får jag också vara med och heja fram Henke när han passerar mållinjen! Känslorna svämmar över igen. Han gjorde det. Jag gjorde det. Vi gjorde det. Fan va vi är bra! Henke, jag älskar dig!

20140824-232856.jpg

5 Comments

  1. Ojojoj, vilken grej! En sak är säker, ett sånt här inlägg ska man (dvs jag) inte läsa precis innan läggdags. Blir så berörd, så imponerad att tårarna forsar.

    Du har min djupaste respekt! Jag är också lite avis på din syrra, en sån vill jag oxå ha :-)

  2. Anders

    Häftigt Tessan (och Henke)!
    Kul att du kunde njuta av stämningen och omgivningarna!
    Några 90 km blir det inte för mig men lite taggad för träning i allmänhet blir jag allt. Får nog bli ett lunchpass.

  3. Janie

    Så himla bra förmedlat! Fick en tår i ögat :) Fantastisk prestation, grattis!

  4. jenny

    Wow jag blev verkligen så berörd av er prestation och teamwork!

  5. Pappa och Christina

    Vilket fantastiskt lopp du gjorde, det rätta ordet är en bragdmedalj till dig!
    Grattis till dig och Henke! Bra coachat,Marie och Henrik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>