Coming home

20140831-204313.jpg

 

Borta bra men hemma bäst! Så underbart att bli upphämtad av Henric på flygplatsen för att sedan komma hem och bli bjuden på en underbar middag. Jag har det bra.

Den här dagen har i princip enbart bestått av resande men jag hann med en sista jogg i Palma den här morgonen. Tidigt. Eller sent. Beroende på hur man ser det. Det var forfarande nattmörker över Palma när jag begav mig iväg ut på spring den här morgonen. Och jag mötte hemsläntrande från stadens alla baren och klubbar. De skrattade gott åt mig när jag präktigt joggade fram där mellan pumps, ölburkar och skränande partypeople. Skrattar bäst som skrattar sist :-) En härlig morgonmil blev det hursomhelst. Och den gjorde gott för ben som sedan spenderat hela dagen sittandes på flygplan och flygplatser.

Imorgon börjar en ny vecka. Igen. Och den är som vanligt fulltecknad med jobb och annat kul. Imorgon väntar bl.a. en mycket spännande och intensiv dag. Ni kommer såklart att få veta mer om det imorgon.

Vacation perfection part II


20140830-192038.jpg

20140830-192048.jpg

20140830-192058.jpg

20140830-192111.jpg

20140831-003940.jpg20140831-003705.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Imorgon är det dags att lämna Palma för den här gången. Vi har dock haft några ljuvliga dagar på ön och det är med ett soligt sinne, många soltimmar, goda måltider, givande samtal och sköna träningspass jag lämnar stället för den här gången. På återseende (ganska) snart igen. Och då med en massa härliga löpare som sällskap.

 

 

 

 

 

 

I Palma

Sitter i sängen och summerar en underbar första dag i Palma. Helt klart värt uppstigning kl 04.00 i Göteborg för att hinna med flera timmars solbadande och långlunch på hotellets takterass, träningspass, strosande på stan och en underbar tapasmiddag (bl.a. en auberginecarpaccio som var superb). En grym start på Palmahelgen helt enkelt.

Imorgon startar jag med morgonjogg innan det blir avfärd till en beachclub i Illetas. Där ansluter även Hillevi. Morgondagen känns redan helt underbar :-)

IMG_1056IMG_1058IMG_1066IMG_1083

 

 

Love my work

Vilken underbar arbetsdag! Det är svårt att undvika att smittas av gott humör och härlig energi när umgänget består av endorfinrusiga löpare. Bäst idag var ändå min klient P – som sprang tre kilometer. En riktig milebreaker efter en lång resa av viktnedgång och massor av förberedande och uppbyggande träning.

Annat upplyftande är min klient I  – som idag nötte basövningar i gymet – och som haft en fantastisk utveckling i såväl löparspåret som gymet det senaste året.

Avrundningen med Pt hemma hos småbarnsföräldrarna och hårt arbetande P och K var som vanligt en av veckans höjdpunkter. Snacka om att prioritera sin träning och att lyckas med att få till effektiv träning i en tight kalender. En av dem tränar – den andra nattar en av ungarna. Och sedan tvärtom.

Nu ska den här mamman, sambon och personliga tränaren packa bikini, flipflops, shorts och klänningar i en väska. Sedan sova några timmar innan planet lyfter mot Palma imorgonbitti. Hör av mig därifrån.20140827-230841.jpg

Happy running coach!

 

Gymterapi

20140826-223342.mov

Från sankmark, myrar, underställ, löparskor och blåbärssoppa till rumstempererad, clean och hardcore gymträning. Älskar kombon och kontrasterna. Som vanligt är det så livet och helheten blir intressant och mer komplett.

Idag jobbade jag – ihop med Johan – igenom överkroppsmuskulaturen. Inte mitt starkaste jag denna dag men oj, så skönt det var att träna i gymet. Jag älskar verkligen styrketräning. Jag älskar löpning också. Och tänker aldrig välja bort något av dem :-)

Hursomhelst blev det chins och rodd med skivstång och v-handtag för ryggen. (Två favoritövningar.) Militärpress för axlarna. Bänkpress och lutande hantelpress för bröst. Dips för armar (axlar och bröst). Avslutade med benresningar och omvända crunches för magen.

Träningen var välbehövlig idag. Jag behövde fylla på med ny energi och ladda ur gammalt gojs. Funkar (nästan) varje gång. Synd att inte träning hjälper mot en alltför fulltecknad kalender och sömnunderskott också. Men bara en dag kvar nu. Ja, alltså innan jag åker med några tjejkompisar till Palma. Blir en weekend där med beachhäng, avkoppling, träning, middagar och bubbel. Långtråkigt kommer jag inte att ha det närmsta året :-)

Gästblogginlägg av svåger Henrik: Lopprapport

Det sägs att ultralöpning handlar lika mycket om att äta som att springa. Det förstnämnda har jag aldrig haft några problem med, utmaningen för mig skulle bli kilometrarna. 

Dagarna innan loppet var dock mycket av fokuset på mat, att fylla förråden så mycket som möjligt, att äta utan att vara hungrig. Under loppet: jag är, peppar peppar välsignad med en mage som sällan strular, vilket gjorde att planen var att äta det som bjöds på stationerna. Det komplement jag satsade på var snickers. Det blev totalt 9 snickers under dagen, tillsammans med lite ostkaka, pannkakor, falukorvsmackor, saltgurka, blåbärssoppa och massor med sportdryck och vatten. Helt enkelt en väldig massa skräpmat, mycket kalorier, lite fibrer och lite näring, i sitt rätta sammanhang. Hade egentligen bara svårt att äta under en period kring Oxberg men där tvingade Henric i mig lite ostkaka och så höll sig energin på en bra nivå. Mycket mat men heller inga större svackor, huvudet var starkt under hela resan.

Å så till löpningen:
Jag har tidigare som längst sprungit knappa 50 km och träningen i sommar har inte följt planerade veckodoser pga lite småskavanker och periodvis bristande motivation. Detta tillsammans med erfarenheten från mina två senaste långlopp där jag gått ut för hårt och Maries stränga uppmaningar gjorde att jag valde en defensiv taktik med låg utgångsfart. Min målsättning var solklar, att komma i mål, tiden får bli vad den blir.

Efter att ha lyssnat på Jonas Buuds införsnack så hade jag fokus på att ta mig till Evertsberg (45km). Jonas menade nämligen att kommer man dit så kommer man i mål, där ifrån är det lättlöpt. Jag visste att jag skulle få assistans av Henric efter 23 och sedan skulle han lotsa mig upp mot den kritiska punkten. Började lugnt och fint med mycket gång och lite löpning. Blev positivt överraskad när första milen bara tagit 70 minuter, kände mig stark. Fortsatte i blandad terräng mot första mötet med serviceteamet i Mångsbodarna i jämnt lugnt tempo. Påfyllning med snickers, coachning och Henric i löpkläder, bra förutsättningar för att ta sig an nästa halvmara mot milstolpen Evertsberg. Fortsatt behagligt tempo, promenad i alla backar, jogging på platten. Skönt med någon att snacka lite skit och fördriva tiden med och vägen mot Evertsberg kändes kort. Milstolpen är uppnådd, första maran avklarad och fortfarande krafter kvar och dessutom 9 h tills målet stänger. Jag kommer klara det! Marie finns på plats och jag stoppar i mig mat och får rapport om att Tessan ser stark ut och maler på km för km. Byter skor från terrängskorna till asfaltsdojor. Känns som ett bra val när det blir några km utför på asfalt direkt efter kontrollen. Har musik med mig men tanken är att spara den ett tag till men med 40 km kvar till Mora känner jag mig tung och drar fram lurarna. Får en jäkla boost av de första låtarna och ömsom dansar och ömsom sjunger med i låtarna. När publik eller medlöpare närmar sig övergår jag till att mima :) Kilometrarna rullar på och snart närmar sig Oxberg. Är sliten vid stationen men Henric gör ett bra försök att påstå att jag ser lätt och spänstig ut, i alla fall i förhållande till övriga löpare. Har inte kraft att analysera sanningshalten och en advokat skulle väl aldrig ljuga… Är lätt illamående men efter övertalning tar jag en bit ostkaka i handen och ger mig ut på sista tredjedelen. Inser att jag kommer att komma i mål, underbar känsla men gör även att jag tappar fokus en aning och känner av smärtan i benen mer. Det börjar bli stelt på allvar och fotsulorna och tårna uppskattar inte längre markkontakten. Det går långsamt, stegen är korta och promenadinslagen allt längre. Att förlänga steget känns orimligt, gör några försök att jobba på frekvensen. Funkar ok korta sträckor men orkar inte hålla i det. Kör på med musik men får nog trimma till spellistan till nästa gång. Jag kan hitta energi i Winnerbäcks texter i de flesta sammanhang men med 70 km i benen gav det inte den energikick jag behövde. Jobbade på och efter hand försvann km för km och Mora uppenbarade sig. Med tre km kvar kom jag på mig själv med att inte kunna sluta le, steget kändes lätt och var längre än någon gång tidigare under dagen. Spanade efter portalen och till slut såg jag den, spurtade förbi ett stafettlag och tog emot publikens jubel som om jag vunnit loppet, blev så uppe i stunden att jag missade Tessan, Marie och Henrics hejjarop som jag på filminspelningen hört var ganska högljudda. Mäktig känsla och svårt att hålla tårarna tillbaka när utmattning, glädje att ha klarat det och glädje att slippa springa mer blandas i en stor röra. Efter målgång blir det kramkalas med klanen, lite mat och sedan taxi Diefke tillbaka till Sälen där barnen och barnvakterna hade ritat en välkommen hem skylt! Snackar, äter och däckar. Lång dags färd mot natt är över och kvar finns känsla av att hjärnan vann över kroppen, i rätt sinnesstämning är det mesta möjligt!

Sammanfattningsvis skulle jag säga att jag fick ut det jag hade ur kroppen mycket tack vare uppladdning och support under loppet. Att ha markservice, kunna vila middag och fokusera på loppet är inget man är van vid som småbarnsförälder, tack mamma och pappa!
Att ha någon som springer med, att ha ett känt ansikte vid stationerna och någon som tvingar en att äta när illamåendet slår hungern är guld värt, tack Marie och Henric!
Att ha någon att diskutera träningsupplägg med, att ha någon att träna med, att ha någon att dela intresse med, att ha någon som tycker det är den naturligaste saken i världen att stiga upp vid 6.00 på en söndag för att båda ska hinna med ett långpass innan lunch är en förutsättning för att jag skulle lyckas med denna utmaning, tack Tessan!

20140825-230113.jpg

20140825-225246.jpg

Gästblogginlägg av syster Tessan: Min dag i fädernas spår

Natten innan ett lopp, stor kraftansträngning, utmaning eller äventyr sover jag som en kratta. Inget undantag denna gång. Hade svårt att somna och när jag väl gjort det vaknade jag vid flera tillfällen med ett ryck av ”kanske jag ska ta en tunnare löpjacka vid start ändå” eller ”packade jag verkligen ner skoskavsplåstren”, ”borde kanske klippa tånaglarna en gång till”. Ja ungefär så var det och så hann jag med ett par toabesök också innan klockan ringde 03.30. 

Fixade lite med packningen och drog på mig träningskläderna. Fick i mig en rejäl portion havregrynsgröt, ett kokt ägg med kaviar och stor kopp kaffe. Sen skulle det sedvanliga toabesöket avklaras, men nej. Ok lite kaffe till då, men nej. Lite småirriterad konstaterar jag att det inte kommer bli något toabesök innan vi drar till starten.

04.20, dags att bege sig till Berga by och Vasaloppsstarten. Vårt fantastiska team, Marie och Henric, ser till att all nödvändig utrustning är med och att alla påsar med kläder och energi till de olika depåstoppen är sorterade. Skönt nu är vi påväg. Marie poppar igång lite sköna låtar i bilen och jag känner hur jag kommer i stämning och hur jag tankas upp med en härlig känsla och massa positiv energi!

Kommer till starten och känner direkt att det här kommer bli en fantastisk dag! Solen har fortfarande inte stigit upp men marschaller lyser upp första delen av banan. Förväntansfulla och taggade löpare drar sig mot starten, två av dessa är Henke och jag! Lämnar överdragskläder till serviceteamet och får en sista lyckospark och energikram. Nästa träff med teamet blir Mångsbodarna. Mindre än två minuter före start stiger vi in i startledet och tar plats bland de andra 740 löpare som ska ta sig an de 90 kilometrarna till Mora. Så slår klockan 05.00 och starten går. Med position långt bak i ledet ser jag tåget av löpare framför mig röra sig fram längs den ljusbeklädda banan till tonerna av den klassiska Vasaloppsmelodin. Jag ryser i hela kroppen, stämningen är fullkomligt magisk och jag känner en enorm glädje över att jag får med om detta. Nu gäller det, nu kör vi, UltraVasan 2014 here we come! Jag och Henke byter blickar och vi känner beslutsamheten hos varandra. Vi ses i Mora, som finisher av denna första upplaga av Vasaloppet i löpskor. Nu kör vi älskling!

Sträcka 1: Mora – Smågan 9 km
Första 5 km är uppförsbacke. Liksom övriga löpare alternerar jag denna sträcka med löpning och gång. Vill inte riskera att dra på mig sura ben direkt från start. Träffar en av Göteborgs TNT-löpare som jag håller sällskap med fram till första stoppet i Smågan. Där fyller jag på med druvsocker och vatten. Känner att jag disponerat första sträckan väldigt väl, pigg och sugen på att dra vidare. Delmål 1 – check!

Sträcka 2: Smågan – Mångsbodarna 14 km
Denna sträcka visade sig vara väldigt teknisk. Smal stig, mycket rötter, sten, lera och spänger. Här fanns inga möjligheter att springa i sitt eget tempo då möjligheten att springa om var näst intill obefintlig. För min del tror jag det var väldigt bra. Jag behövde inte fundera på om jag skulle öka farten, det gick inte. Löpare omkring mig kände en viss frustration över just detta, att tempot var för lågt och blev stressade när de tittade på sina gps- klockor och kilometertider. En väldigt klok herre bakom mig säger då tydligt och bestämt ”släpp klockan och njut av löpningen istället”. Så rätt. De där orden bar jag med mig som ett mantra resten av dagen.

Plötsligt öppnade skogen upp sig och jag hör ljudet av en speaker. Framme i Mångsbodarna. Behöver självklart inte söka efter mitt team. De står välplacerade och jag kan enkelt och smidigt stanna vid och ta emot mat och dryck. 23 km är tillryggalagda och det jämna och lugna tempot som inlett loppet gör att det ansträngningsmässigt känns som jag varit ute på en morgonpromenad. Känner mig till och med lite småhungrig!! Käkar macka, banan och dricker chokladmjölk och vatten. Glatt påhejad lämnar jag Mångsbodarna. Delmål 2 – check!

Sträcka 3: Mångsbodarna – Risberg 11 km
Här växlar underlaget mellan stig och grus. Jag trummar på i mitt lugna och behagliga tempo. Första kilometrarna lätt utför resterande lätt uppför. Mot slutet av denna etapp börjar höger framsida lår ge sig tillkänna. Aj då, lite för tidigt för den typen av känningar. Tänker att jag fortsättningsvis ska ta det lite extra lugnt utför. Bortsett från den justeringen fortsätter jag springa på i samma takt och tempo som tidigare. Ingen anledning att lägga tid och energi på att oroa sig i förväg. Känner mig glad över min positiva inställning och njuter av löpningen.

Framme vid nästa station, hej Risberg! Stannar och fyller på med druvsocker, vatten, banan och vasaloppsbulle. Känner mig taggad för att bege mig vidare, nästa stopp innebär ett mentalt viktigt uppnått mål, då är jag halvvägs. Hej då Risberg. Delmål 3 – check!

Sträcka 4: Risberg – Evertsberg 12 km
Här fortsätter banan likt etappen innan med tillägg av spänger, myrar och sankmark. Det tidigare lätta regnet tilltar och jag tänker att det kommer passa perfekt med det planerade klädbytet vid nästa stopp. Likt alla tidigare etapper fyller jag kontinuerligt på med druvsocker och vatten var 3:e km. Tycker det funkar utmärkt. Inga problem med magen hittills, skogsbesöken hittills har bara varit nr 1. Inga dippar i energi, känner mig stark och benen jobbar tryggt, stabilt och mekaniskt. Redan tre kilometer innan Evertsberg hör jag speakerljudet inne i skogen och jag längtar till mötet med mitt team som jag vet väntar i depån. Framme. På håll ser och hör jag min fantastiska syster heja, fota, hålla fram kläder och mat. Allt på samma gång. Syns att hon har rutin med att ha många saker i görningen samtidigt! Inser nu att jag faktiskt börjar bli lite påverkad av ansträngningen. Fysiskt känns det fortsatt stabilt men känslorna börjar svämma över. Blir så glad över mötet med syrran att tårarna bara börjar rinna. Så underbart att mötas av någon som vet precis vad jag känner och behöver utan att jag behöver yttra ett ord. Jag får en macka i handen, får hjälp med att dra av blöta och svettiga kläder, lite chokladmjölk, på med nya torra kläder. Blåbärssoppa, en ny fulladdad pulsklocka startas och med en kolakaka i handen beger jag mig iväg. Inte lika lätt att få i mig mat denna gång, men syrrans envishet om att inte släppa iväg mig utan att ha fått i mig vad hon anser är minimum, lyckas jag fylla på förråden ganska bra även denna gång. Lämnar Evertsberg. Delmål 4 – check!

Sträcka 5: Evertsberg-Oxberg 15 km 

Det var inte bara angenämt att sätta benen i rörelse igen. Det lite extra långa stoppet hann ge kroppen möjlighet att känna stelhet och ömmande lårmuskler. Första biten var dessutom ganska brant utför och på asfalt. Ingen dröm för redan tärda ben. Tog det väldigt lugnt och efter ca 4 km kändes det lite bättre. Även vädret blev bättre. Regnet inte bara upphörde utan lämnade dessutom små luckor för solen att spricka igenom. Asfalten hade bytts till sankmark och och banan blev flackare. Visserligen tungt att trampa runt i dy, men det satte lite andra muskler i arbete vilket kändes väldigt skönt. Började ta fram alla positiva tankar igen. Allt hade ju gått helt enligt önskan hittills. Jag visste på förhand att mitt lopp börjar på riktigt efter Evertsberg. Där är jag halvvägs, jag kommer där passera mitt tidigare distansrekord på 47 km. Har ju ingen aning om hur kroppen kommer kunna hantera en sträcka som är nästan det dubbla. Från och med nu har jag räknat med att det både är benen och pannbenet som ska sättas på prov. Känner att jag har kontroll och flyt. Får lite extra energi av peppande publik och glada medlöpare. Allra mest pepp under denna ganska långs etapp var dock vetskapen om att jag vid nästa stopp inte bara kommer mötas av syrran hon ska också sällskapa mig en bit! Hurra! Krigar mig fram och upp för en ganska lång och seg backe innan jag ser en tokladdad, nästan studsande Marie. Så glad att se henne. Tills hon börjar tjata om banan, macka och kakor som jag ska äta. Nu mår jag lätt illa. Bara tanken på mat får det att vända sig i magen. Efter mycket tjat och förhandlande fick jag i mig en mugg blåbärssoppa och vatten. (Blåbärssoppan tog jag bara för att det var lättare att få i mig flytande än fast energi. Den orsakade en orolig mage efter förra intaget och hade därför bestämt att inte ta den mer). Men att förhandla med en advokat är inte lätt, har aldrig gått vinnande ur en sådan med min syster. Så inte heller denna gång. Macka eller blåbärssoppa. Den traditionella vasadrycken vann den duellen. Nu äntligen kunde vi ge oss iväg. Delmål 5 – check!

Sträcka 6: Oxberg – Hökberg 10 km
Vi började med att springa jämsides och småsnackandes. Jag fick rapporter om att Henke gick starkt och stabilt i spåret. Riktigt härlig att höra. Hann ca 4 km innan, dags för skogsbesök. Förbaskade blåbärssoppa. Marie passar på att tvinga i mig en bit banan. Sen kör vi vidare. Jag lägger mig i rygg på syrran som har känt av mitt tempo och mina krafter. Så skönt att bara följa inte tänka. Banan är mer grus nu och tempot något högre. Det känns skönt. Lite annat steg lite andra muskler som aktiveras. Titt som tätt kommer peppande kommentarer från syrran. Positiva men inte överdrivna, då och då inte för ofta. Ja, hon känner mig. Vi passerar skylten som säger 21 km till Mora och syrran påminner om att detta är en distans som jag klarar vilken dag som helst och vilken tid på dygnet som helst. Och trots att jag här har 69 km i benen så känner jag att det är helt sant. Vi når nästa anhalt, Hökberg. Det är nu hon vill ha i mig en mosig ljummen banan som hon fraktat i handen 10 km. Jag protesterar, men känner mig som en ynklig hundvalp när jag möter syrrans bestämda blick. Jag inser här att jag inte kommer ta mig till Mora om jag inte äter det hon påstår är en banan. Blundar och trycker i mig den gulaktiga geggan och sköljer med vatten. Tittar upp och möts av en medlöpare som mer eller mindre kaskadspyr framför mina fötter. Stackarn, han har nog också ätit bananbajs. Äntligen är jag redo att dra vidare. Vi är osäkra på om man får komma intill med bil vid nästa stopp så säger hej då till syrran och vet då inte om nästa återseende blir vid näst sista stoppet eller vid målgången. Delmål 6 – check!

Sträcka 7: Hökberg – Eldris 10 km

Känner mig vid gott mod när jag springer iväg. Visst ömmar det ordentligt i kroppen nu, men känslan av att målet närmar dig gör det enkelt att stänga av smärtsignalerna. Banan är nästan enbart grus nu, jag lyfter upp blicken och låter fötterna gå per automatik. Ingen kraft behöver läggas på att parera för rötter, stenar eller sankmark. Så skönt. Det flyter på. Det flyter på jättebra. Peppande rop från publiken att ”målet närmar sig”, ”steget ser lätt och spänstigt ut”, ”detta kommer gå galant” värmer och stärker. Jag har nu nått sista stoppet och jag känner mig fasen stark. Det är mäktigt! Tack Marie för bananmoset, känner att den energin var till stor hjälp fram till Eldris. Här förstår jag ganska snabbt att de inte fått komma in med bil. Annars vet jag att de stått väl synliga vid min ankomst. Dricker vatten och, tro det eller ej, frågar funktionärerna efter banan. Det finns dock inte här, erbjuder chips istället. Tack, men nej tack. Tar en mugg Cola och bestämmer mig för att ge mig ut på sista etappen. Shit, det här kommer ju gå vägen! Delmål 7 – check!

Sträcka 8: Eldris – Mora 9 km
Denna sista etapp bjuder på soligt väder och banan är lättsprungen. Benen trummar på och jag vågar släppa på utför och trycka på uppför. Nu vet jag att jag kommer ta mig i mål och jag behöver inte hålla igen för den sakens skull. Var ju inga racerväxlar jag hade att lägga i, men ett litet snäpp upp blev det. Att se kilometerskyltarna med ensiffriga tal var så underbart och nästan overkligt. Jag började på siffran 90 klockan 05.00 imorse och nu, nästan 10 timmar senare, passerar jag skylten med nummer 1. Efter att ha plockat löpare under i princip hela loppet blir jag plötsligt förbisprungen av några löpare i vad jag upplever väldig fart. Tittar till på klockan och inser att om jag trycker på ordentligt sista kilometern så kommer jag passera mål precis under 10 timmar. Överväger för ett ögonblick innan jag snabbt landar i ett självklart beslut. Jag har haft ett nästan oförskämt ”angenämt” lopp hela vägen. De kloka orden jag hörde från en medlöpare tidigt på morgonen ”släpp klockan och njut av löpningen” gjorde mitt beslut enkelt. Jag vill inte avsluta loppet med blodsmak i munnen eller gå miste om att njuta av stämningen sista biten in mot mål. Så jag håller fast vid mitt tempo, släpper klockan och fortsätter njuta av löpningen. Jag började höra ljudet från speakern och såg publiken tätna. Nästan lite förvånad är jag framme vid upploppet och får se Vasaloppsportalen torna upp sig. Svårt att beskriva känslan. Publiken applåderar och hejar fram mig mot målet! Jag hör någon, jag hör ett par stämmor som hejar lite mer, lite intensivare, lite hjärtligare och nästan lite hysteriskt! Jag sliter blicken från portalen och får se Marie och Henric mer eller minde hängandes över staketet med händerna i skyn och hyllar mig som om jag vunnit hela skiten! Underbara älskade människor! Utan att tänka gör jag detsamma, höjer mina armar upp i luften, suger in all respons från publiken och känner mig som en vinnare. Jo just det. Jag gör en sista liten ansträngning och kör ”min” målgest. Den är inte graciös, men jag kommer upp på händer och med några staplande steg över mållinjen. Jag är i mål. Jag har sprungit 90 km. Jag är en UltaVasan finisher. First edition. Jag är så stolt. Så glad. Så trött. Jag tittar upp och möts av syrran som kommer springandes mot mig med öppna armar! Vi kramas och vi gråter. Så mycket känslor. Hon vet. Jag vet. Vi vet precis hur det känns. Henric fyller på och kramar om sin svettiga och illaluktande svägerska med sådan värme och respekt för den stora prövning jag just rott i land. We did it! Och det menar jag ordagrant! Det hade aldrig gått utan det fantastiska dreamteam jag haft idag. Marie och Henric ni är bäst. Jag älskar er!

En stund senare får jag också vara med och heja fram Henke när han passerar mållinjen! Känslorna svämmar över igen. Han gjorde det. Jag gjorde det. Vi gjorde det. Fan va vi är bra! Henke, jag älskar dig!

20140824-232856.jpg

Ultravasan – from the side

20140823-202449.jpg

20140823-202504.jpg

20140823-202521.jpg

20140823-202533.jpg

20140823-202550.jpg

20140823-202623.jpg

20140823-202631.jpgt

 

Vilken dag. Jag är helt slut. Trots att jag inte sprungit loppet. Ok. Nedan följer en kort summary av dagen.

03.00 – klockan ringer. Käkar, packar mat, ombyten samt andra förnödenheter och åker mot starten.

05.00 – starten går. Det är mäktigt. Inledande sträckan är kantad av marschaller, stämningsfull musik ljuder ur högtalarna och alla är påtagligt tagna av situationen.

07.00 – Henric och jag är i Mångsbodarna där vi ger första servicen till Tessan och Henke. Men först ser vi täten susa förbi. Hur är det möjligt att springa så fort i nio mil! Både Tessan och Henke ser riktigt starka ut såhär långt. Och det är inga problem att få i dem energi. Henric springer med Henke.

9.30 – Jag är i Evertsberg där lite drygt halva distansen är avklarad. Servar Tessan som gör ett klädbyte efter en regnig sträcka. Får i henne ok med energi. Efter en stund kommer även Henke och Henric. Blöta men glada. Henke käkar sin femte snickers och en pannkaka. Han känns stabil.

11.00 – Henric och jag landar i Oxberg. Där vi servar Tessan som nu inte är särskilt intresserad av någon energi. Hon mår illa men känns stark i övrigt. Nu är det hennes tur att få sällskap och jag tar med mig energi ut på banan. Först snackar vi men sedan lägger hon sig i rygg. Och vi behöver inte tala. Jag hör på stegen, andningen och ser hennes ansiktsuttryck om farten är lagom hög.

13.30 – vi samlar ihop oss i Hökberg. Tessan får efter mycket möda i sig en banan. Henke jobbar vidare med sina snickers. Tror han klämde nio stycken under loppet :-)

15.00 – Henric och jag anländer till Mora och målet. Tessan kommer på upploppet och hela jag fylls av en känslostorm. Stolthet. Kärlek. Glädje. Lättnad. Lycka. Det är fantastiskt att se sin syster slutföra detta projekt. Ett projekt som föregåtts av så mycket träning, förberedelse, laddning och möda. Jag kan inte sluta gråta. Och det är fantastiskt att få krama om henne.

16.00 – vi ser nu även Henke gå i mål. Och glädjen är stor. Vi bara jublar när Henke hjular över mållinjen. Vilket lopp. Vilken grej. Vilken prestation.

Imorgon utlovas Ultravasan – from inside. Då ni får höra upplevelsen från löparna själva. Låt er inspireras.

Mot Sälen

Alltså jag är superpirrig. Pirrig för att Tessan&Henke ska genomföra sitt livs löparutmaning. Och för att jag denna gång ska ska stå vid sidan om. Följa deras toppar och dalar. Skratt och tårar. Ser hursomhelst fram emot detta med stor entuasiasm. Även om jag känner att det kommer att bli tungt när de har det tungt. Att jag kommer att vilja dra dem fram i spåret. Avlasta. Bära. Hjälpa. Befria dem från smärta. Att agera support till någon annan som utför den idrottsliga prestationen är faktiskt också ett sätt att ta del av själva upplevelsen. Och den här gången känns det helrätt av följa spektaklet vid sidan om. En hel och frisk fot hade inte ändrat detta faktum :-)

Just nu sitter vi i bilen med halvnöjda ungar i baksätet. Och har några timmar kvar att köra. Men vi kommer nog fram vad det lider. Den här gången också. Glad för att jag gick upp 05.00 när klockan ekade som ett envist och gällt brandlarm i örat. Kändes inte som en bra ide just då. Men just nu inser jag ju att det var genialiskt. Och det måste ju ha vetat någonstans i det undermedvetna. Annars hade jag inte hunnit med att jogga åtta kilometer den här dagen. Och just de åtta kilometrarna gör faktiskt all skillnad nu när dagen spenderas i bilen och på vägarna.

Det blir en kort briefing och genomgång av loppet och taktiken när vi kommer fram ikväll. Därefter är det nog dags att krypa till kojs. Starten GÅR nämligen 05.00. Och då bör vi ha varit uppe en bra stund dessförinnan. Imorgon kommer att bli en lång, spännande och omtumlande dag. Inte minst för superstjärnorna, inspiratörerna och superduperbästagrymmaste TESSAN&HENKE. Fy tusan vad ni är bra!

IMG_3588