33 kilometer blandad löpning med Fourrunners

 

20140323-191512.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Före.

 

Vaknade upp med stela och fortsatt träningsvärkande ben. Trots att jag har tränat styrketräning i flera år. Och kört marklyft och knäböj i princip varje vecka under den perioden får jag fortfarande brutal träningsvärk av dessa övningar, särskilt när jag av någon anledning hoppat över dem under ett par veckor (som nu när sprungit ett viktigt lopp).

Hursomhelst, vädret såg hoppfullt ut och Fourrunners skulle äntligen få till ett ett långpass igen. Henke: vår bansättare var som vanligt sugen på att springa i skogen. Henric, och särskilt jag, var skeptiska. Gillar ju att samla kilometer på fina cykelvägar längs med havet. Det är grejer! Tryggt, bekvämt och något jag är riktigt bra på.

”Det blir bred stig och flackt”, lovade Henke. Och han ser ju så snäll ut min svåger. Okej då. Och så bar det av. Dröjde inte mer än femton minuter innan jag befann mig bland lerträsk, hala klipphälar och snåriga buskage. WTF. Var är stigen? Borta. Zip. Zero. Noll. Bra en massa mossa, barrträd, vassa stenar och grejer. Och medan jag enbart såg rumpor och ryggar av mina medlöpare skuttandes upp och ner för olika ”naturliga hinder” – kändes det som att jag stod still och trampade vatten. Kom ingenstans. Och där försvann foten med nya maraskorna ner i lervälling. Oj – en taggbuske i ansiktet. Attans – en hal sten var det där. Ingen såg mig drutta på ändan iaf. Alltid något. De hörde nog däremot mina mindre väl valda ord utropas med eftertryck och emfas där inne i urskogen. Jag är ingen smidig typ, that’s for sure!

Och jag som i princip alltid springer runt med ett leende chockade mina medlöpare med en riktig Häxan Surtantattityd. Henke hade som vanligt världens tålamod och väntade hela tiden in den här surtanten som tillslut, och i takt med att vi började hitta en springbar stig, började återfå det normala ansiktsuttrycket. 20 kilometers fight var över och ut på en platt, bred och hård väg. Springer jag ens? Så lätt att sätta den ena foten framför den andra. Flög fram, kändes det som iaf.

Nu i efterhand är jag såklart glad och nöjd över besöket i urskogen. Känner verkligen att många små muskler i fot och vrist fått jobba ordentligt. Dessutom bra träning att tvingas fokusera fullständigt på varenda fotisättning. Ett kort ögonblick av tankar på annat och jag var nära att dra omkull. Långt ifrån autopiloten på mina cyklevägsrundor alltså.

Sista biten kändes som en liten kaka i sammanhanget. Summa summarum: ett av de bästa och trevligaste långpassen i år – även om jag inte trodde att jag skulle sammanfatta det så under Surtantsfasen där i skogen men som vanligt stämmer devisen: the greater the effort, the greater the triumph.

20140323-191501.jpg

 

Efter.

Nöjda&glada. Och väldigt hungriga.

Till sist: stort grattis också till mina grymma klienter som sprang seedningsloppet tidigare idag. ALLA satte personligt rekord. Hard work pays off! Stolt och imponerad! Varvet nästa :-)

3 Comments

  1. Låter som ett perfekt sätt att långlöpa på :)
    Vi har nog alla tillfällen då vi blir Häxan Surtant…

    Kommer du upp och springer Stockholm Marathon?

    Kram!

    • traningsguiden

      Ja, som det ser ut nu blir det Sthlm maraton. Du? :-)

      Kram

  2. Evelina

    Haha älskar dina utförliga beskrivningar av hur det kändes och var, man får sig ett gott skratt 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>