Önskningar kan gå i uppfyllelse

Mål, visioner, drömmar och önskningar. Det finns det gott om. Men att omsätta dem i praktiken är en helt annan sak. Något som kräver mod, svett, uppoffringar, omprioriteringar och slit. Från början kunde jag inte springa ens en kilometer. Och jag hade aldrig tränat styrketräning. Alltsammans för mindre än fyra årsedan.20140123-163631.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Genom hela livet har jag önskat mig en stark och vältränad kropp. 32 år (nåja 20 iaf) tog det mig att sluta att bara önska. Att gå från att bara önska – till att i konkreta handlingar  uppfylla denna önskan. Mycket har hänt sedan dess. Mycket som har med mod, svett, uppoffringar, omprioriteringar och slit att göra. Fyra år som har förändrat mig på utsidan – absolut. Men den största förändringen har skett inuti. Ni förstår – jag har så länge jag kan minnas placerat mig själv i facket charmig, rundlätt och glad tjej med ett gott läshuvud som främsta signum. Denna identitet som, trots allt, tagit mig igenom många faser i livet; blev jurkand, affärskvinna, mamma, fann kärleken och flera av mina närmsta vänner under den här perioden. Men hela tiden saknades ”någonting”. Och den där önskningen brydde jag mig inte så mycket om – för målet passade inte in min identitet. Lägg därtill en total avsaknad av talang för idrottsliga prestationer. Noll. Alltså precis totalt noll, zip, zero.

Men så där i känslostormen under skilsmässan, under en promenad, när jag helt plötsligt började springa, hände något inom mig. Och från den dagen har jag inte låtit något stoppa mig från att uppfylla den där diffusa och oprioriterade önskningen. Det där ”någonting” uppenbarade sig så självklart och tydligt. Och därefter har jag låtit fysisk rörelse få en naturlig del i mitt liv och min vardag. Den bara finns där och inget jag gör när tiden räcker till. Jag ser helt enkelt till att tiden räcker till. För att jag vill. För att jag behöver det. För att jag älskar det. Och krävs det att jag trollar med knäna för att hinna med de pass jag vill – ja, då gör jag det.  

Påhejad av sambon, inspirerad av syster Tessan och Miranda (då genom hennes blogg), uppstyrd pådriven och upplärd av Marcus. Och så en obeveklig vilja on top. Och om insatsen varit mod, svett, uppoffringar, omprioriteringar och slit – på repeat, har utkomsten varit energi, styrka, självkänsla, självförtroende, glädje, lycka – ja till och med eufori. Och vet ni, det bästa av allt – det behövs inte talang och en träningsbakgrund fylld av meriter för att bli väl tränad eller vältränad (stor skillnad mellan begreppen). Det som krävs är VILJA. Alltså att vilja på riktigt; från hjärteroten och allra längst in i själen. Och med den viljan har jag – ur mitt perspektiv – uppnått till synes ”omöjliga” mål. Halvmil, mil, halvmara, mara, ultramara. Latsdrag, assisterade chins, fria chins, viktade chins.

20140123-163614.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

If there is a will, there is a way.

2 Comments

  1. Sjukt bra post!

    • traningsguiden

      Tack Daniel :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>