Löpkursen: långa intervaller

Vad vore väl en söndag utan löpning? Just denna söndag i form av coachning av adepterna på min och Viktorias löpkurs. Eftersom jag inte träffade gänget i förra veckan längtade jag lite extra efter dem. I sammanhanget måste nämnas att den pepp, det stöd och den energi de skickade med mig till München i förra veckan räckte i flera kilometer! :-) Idag fick jag chans att återgälda detta under de långa intervaller som genomfördes i ett regnruskigt Billdal. Långa intervaller och regn alltså: bara att bita ihop och köra.

20131020-163817.jpg

 

Som vanligt en mycket glad och laddad löpcoach på väg att möta upp mitt och Viktorias härliga gäng.

Dagens pass: uppjogg och löpskolning; 2 x 5 min intervaller (i tävlingsfart på milen) med 2,5 min vila emellan; 2 (25 sek, 50 sek, 75 sek, 100 sek); nedjogg och nedvarvning.

Tror att de lite bistra väderförutsättningarna gjorde deltagarna mer taggade än vanligt. För det fokus och den beslutsamhet som gruppen utstrålade idag var något jag inte sett tidigare. En annan bra sak jag konstaterade under dagens pass är att all vila i veckan verkar ha gjort susen; springbenen verkar glada igen och det fanns helt klart lite studs och spänst i steget igen.

Ensamhet: gillar – gillar inte

Te, julmust (som jag har längtat!), soffläge, en bok och och ett doftljus. Där har ni min eftermiddag. Barnen är inte hemma och sambon är på jobb i Frankfurt. Tystnad råder. Tvätten är tvättad och ordningen i hemmet är helt ok. Gillar  – gillar inte. Gillar – gillar inte. Velar mellan att tycka att det är helt fantastiskt och känslan av ensamhet. För mig som i princip aldrig är utan sällskap ter sig denna känsla nästan lite skrämmande. Men oj vad nyttigt det är att bara vara med sig själv ibland. Och då inte bara i de där andningshålen som skapas igenom ett träningspass eller genom att åka till Ica och handla. Jag tänker på tid där utrymme finns för att hinna reflektera över saker, umgås med sina tankar och få tänka klart utan att ständigt bli avbruten av någon eller något.

Jag förvånas (eller inte!) över att jag ändå inte kunde hålla mig från att försöka styra upp någon social aktivitet idag – trots att jag sedan länge planerat att detta skulle bli en dag off från sociala inslag. Jag är dock lite förlåtande mot mig själv eftersom de här försöken involverade de allra närmsta vännerna/systrarna som jag älskar att hänga med. Men ändå :-) Nu gick de de här planerna i stöpet varför jag nu trots allt spenderat den här dagen enbart med mig själv och mina tankar. Och vi har ju faktiskt haft det ganska trevligt tankarna och jag. Naturligtvis en massa reflektioner kring barn, familj och vänner men därutöver är det tydligt att jag är väldigt fokuserad på verksamheten inom Träningsguiden och vad jag vill med den på kort- och lång sikt. För det är kring detta tankarna kretsar när de får fritt spelrum. Detta i kombination med vad nästa stora träningsmål ska utgöras av.

Något annat jag konstaterade idag var att jag faktiskt har blivit snällare mot mig själv på senare tid. (Bra där Marie! :-)) Jag försöker att leva mer i likhet med det jag förmedlar till de som tränar med mig, nämligen att inte döma sig själva hårdare än de dömer andra. Bestraffar, gnäller och ser de nelåtande på medlöpare som inte springer en intervall eller lopp i tänkt tempo? Fnyser de åt någon som inte är i form vid varje pass, lyfter lite mindre än vanligt, orkar färre repetitioner osv. Nej. Och den regeln gäller naturligtvis även i förhållande till sig själv. Sålänge jag gör mitt bästa utifrån de förutsättningar som råder just idag; i den här stunden, det här passet, det här loppet – är det alltid good enough! Lite flummigt och ostrukturerat – javisst. Men så blir det ju ofta när tankar får härja fritt :-)

Justeja – ett Skånebesök bestämde jag mig också för att göra inom kort. Kände att det finns ett litet hål i själen som bara kan fyllas med en dos av vännerna i Nyhamnsläge.

20131019-130656.jpg

20131019-130703.jpg

20131019-130710.jpg

20131019-130718.jpg

Bilder från en lugn promenad på förmiddagen. Tröttnar aldrig på den här utsikten – som ingår i min gå/löprunda standard 1 A.

Underbara vänner – stora&små

20131019-130755.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hälsa är ju som bekant inte bara träning, planerad vila, färgglada grönsaker och protein. Utan också skratt, gemenskap och samvaro med människor man gillar. Denna vecka har bjudit på många inslag på det senare temat. Såväl barnen som jag har haft middagsgäster på besök mitt i veckan. Och det är verkligen en riktig måbrainjektion att träffa sina vänner även i vardagen. Kvällsmat/middag ska ju ändå lagas och min fina vän Gunilla och jag brukar  bjuda varandra mitt i veckan. Så skönt att ”slippa” fixa med maten någon dag och likaledes supermysigt att få middagsgäster även utom helgen. Win. Win.

20131019-130806.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Blommor från Gunilla för väl genomförd mara.

20131019-130738.jpg

20131019-130725.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Även fredagskvällen blev en riktig höjdare med nära vänner från tiden på advokatbyrå. Skratt, ostar, champagne, djupa samtal, fisksoppa, uppdateringar, chokladdoppade jordgubbar, skvaller och praliner. Där har ni fredagskvällen i en mening. Tack Hib, Emo och Haa för en supermysig kväll! Vi saknade dock Emu.

Relaxmode is on

Just i detta nu är jag på väg att möta upp fina vänner för en helkväll med champagne, käk och en massa snack! Känns helrätt idag och passar perfekt in i den återhämtningsfas och det relaxmood jag befinner mig i just nu. För även om jag inte känt av söndagens
mara i form av träningsvärk eller slitning i någon speciell kroppsdel – känner jag mig mentalt och fysiskt urladdad och musklerna är liksom spända även om jag ”känner mig” avslappnad. Lördagen fortsätter i samma anda med en lugn promenad för cirkulationen, kroppen och själen. Hur tar ni hand om er själva i helgen?

20131018-164910.jpg

20131018-164919.jpg

Leopardbrallor och löparpjucks – nu får jag snart ge mig! (Jag har heelsen i väskan – lovar

Dageneftermood

I takt med att endorfiner och adrenalin lämnar kroppen, kommer istället en odefinierbar trötthet smygande och tar över systemet. All underskott av sömn, laddning och överuttag av energi börjar göra sig gällande och jag känner mig rätt seg i kropp&knopp. Någon uppiggande träning är ju inte heller aktuell då kroppen måste få ro att jobba med slitaget från i söndags. Jag är inte heller det minsta sugen på träning kan jag säga! Så efter jobb på förmiddagen – i ärlighetens namn inte mina mest arbetseffektiva timmar – hämtade jag Isak lite tidigare än vanligt. Och gick på bio. En vanlig onsdagseftermiddag. Med popcorn och allt – så himla mysigt. Därefter hämtade vi Alice hos en kompis, köpte hämtmat och drog till simskolan. Och om en inte alltför lång stund blir det gonatt för alla tre.

20131016-190739.jpg

München maraton 2013

Natten innan större utmaningar har jag svårt att sova. Inte så mycket för att jag är nervös eller stressad (så var det iofs alltid på juristlinjen natten innan tentor…) utan mer därför att jag längtar efter att få sätta igång. Jag har liksom laddat färdigt; är förväntansfull och vill bara påbörja själva äventyret. Så – i vanlig ordning – låg jag natten innan raceday och vred&vände mig, gick på toa, kollade på klockan, blundande, tittade, drog av mig täcket, drog på mig täcket, drack vatten osv. Till slut ringde klockan och det var äntligen dags att stiga upp för att inta sista energin innan loppet; en fin frukostbuffe. Det var många löpare som bodde på hotellet vilka, precis som oss, gjorde allt för att komponera den perfekta maratonfrukosten. För mig – med känslig mage – utgörs en sådan av livsmedel med så lite fibrer och volym som möjligt men däremot med så mycket energiinnehåll som möjligt. Helst ska livsmedlet inte ha alltför stor blodsockerpåverkande effekt heller. Inte helt lätt med andra ord :-)

20131014-124143.jpg

 

 

 

 

 

 

Tävlingskläderna låg framlagda och det är alltid en speciell känsla att dra på sig löparkläderna när det vankas tävling. Hur sitter strumporna egentligen – känns det inte lite knöligt under foten? Är det något i ärmen på tröjan eller vad sjutton är det som skaver i armhålan egentligen? För varmt? För kallt? Frågorna är många. Svaren få. Men det hör till. Såhär är och ska det vara timmarna innan start. Tillströmningen av adrenalin gör att det till och med är svårt att knyta skosnörena med precision.

20131014-123823.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Väl vid Olympiastadion var det en mäktig känsla att blicka ut över arenan och veta att där – några timmar och 42,2 kilometer senare – kommer jag (förhoppningsvis) att korsa mållinjen.  Därefter gick allt snabbt: av med överdragskläderna och in med grejerna till förvaringen, in i strömmen av löpare på väg mot starten, lite löpskolning och lätt jogg, ett sista toabesök och sedan var vi framme vid starten.

20131014-123741.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Två minuter till start när det här kortet tas. Där och då kommer jag på att jag MÅSTE ta av mig underställströjan: känner mig ju redan varm. Så av med tröja, klocka, väska (med druvsocker och energibarbitar) mm. I tumultet råkar jag riva loss nummerlappen. Så. Typiskt. Mig. Startskottet går och där står jag i min sportbehå och försöker få iordning på saker och ting. Tillslut får jag iaf på mig grejerna och ger mig iväg. Startlinjen korsas och ett stort leende sprider sig från kind till kind. Äntligen är jag iväg och jag älskar det. Som jag har längtat efter att erövra gatorna i München och känslan i kroppen är magisk. Finns ingenstans jag hellre vill vara än just här och nu. Ler mot publiken, utbyter peppande ord och blickar av samhörighet med medlöparna, njuter av solen och atmosfären.

Första milen: känner in kroppen, dagsformen och benen; försöker att hitta en skön känsla och rytm i löpningen. Tar första energin redan vid fem kilometer. Har bestämt mig för att äta en bit energibar (har delat dessa i lagom stora bitar) var femte kilometer respektive en druvsocker var femte kilometer. Detta innebär att jag tillför energi med 2,5 kilometers mellanrum genom hela loppet vilket visade sig fungera alldeles utmärkt. Vätska tar jag i form av en mugg vatten vid varje station (vilket var ganska frekvent). Fartmässigt hamnar jag återkommande mellan 5.10-5.15 min/km. Är lite osäker på om jag tycker själva löpningen är jobbig eller inte. Pulsen är helt klart under kontroll; inga problem att klunka vatten eller att utbyta ord med medlöpare, publik eller funktionärer.

Andra milen: men hallå, det här med att springa maraton är ju kul. Och lätt. Fjädring i benen eller! Jag njuter av att känna mig stark i Engelska parken och känslan är att jag flyger fram när sträckan som ska ta oss in i stadskärnan påbörjas. Farten är stabil runt 5.10.

MUPD3623.jpeg

Tredje milen: min vana trogen blir jag intervjuad under loppet. Denna gång av konferencieren som står vid halvmarapassagen (som passeras på 1 h och 50 min). Kort efter mitt samtal med honom havererar magen. Magknip av stora mått och jag får kasta mig in i först en buske och sedan en träddunge för att avhjälpa problemet. Tar lite extra energi efter den genomlidna pärsen och efter 26 kilometer känner jag att problemet är löst och kan återigen börja springa på med en skön känsla. Har tappat rent fartmässigt i förhållande till de två första milen men känner att det inte påverkat mig rent mentalt. Jag är bara glad att magen är med i matchen igen och att krafterna är åter.

Fjärde milen: börjar få trötthetssytom i form känningar från bröstryggen (stelhet) som påverkar andningen, mindre klipp i steget och jag får jobba hårdare för att hålla uppe farten. Vill gärna dröja mig kvar lite väl länge vid vätskestationerna. Fram till 32 km går det trots allt ganska lätt men sedan. En mil kvar. EN MIL. En mil är ju jättelångt. Och jag är trött. Trött på att springa. Jag vill stanna. Vila. Jag vill absolut inte springa. Fy vad det är jobbigt att springa. Varför gör jag det. Tårna värker. Tramdynorna svider varje gång jag sätter i foten. Måste sakta ner. Massor av negativa tankar börjar snurra runt och jag får jobba hårt med att parera dem. Går ok men de lever kvar fram till 39 km. Då får jag målvittring och börjar visualisera dels hur det kommer kännas att springa in på Olympiastadion, se målet, göra ett ”ärevarv” och möta publikens jubel, dels hur skönt det ska bli att få stanna, sätta sig ner OCH TA AV SIG SKORNA. Möta upp Tessan, sambon och svågern för att dela glädje och loppberättelser. Hopp om livet och löpningen igen alltså.

MUNL2140.jpeg

40-42,2 km: det här önskar jag att alla fick uppleva. Att springa de sista kilometrarna in mot mål efter att ha tillryggalagt fyra mil. Att veta att man kommer att fullfölja utmaningen. Att veta att en mycket välförtjänt vila väntar några få minuter bort. Att veta att detta är ett minne för livet och en prestation som kräver förberedelse, fokus och pannben. Glädje, stolthet och allmän eufori, ungefär så känns det – kombinerat med en påtaglig fysisk trötthet och utmattning.

MUCA9025.jpeg

Här går jag i mål på tiden 3 h och 45 min (5 min 15 sek/km). Lycklig. Glad över att få stanna. Känner mig rätt fräsch i benen, kroppen och huvudet. Men tårna och trampdynorna värker och smärtan riktigt pulserar genom kroppen. Ser syrran och tårarna sprutar. Tårar av glädje, lättnad och fotsmärtor. Vi kramas. Och kramas. Och jag vill aldrig att den stunden ska vara slut. Våra blickar – som maratonfinishers – möts i samförstånd. Och tillfullo förstår vi exakt hur den andre känner just där och då. Kommer aldrig att glömma. Tessan som har gjort ett makalöst lopp och sprungit in på 15 plats i sin tävlingsklass på tiden 3 h och 20 min med en snitttid på 4 min 42 sek / km. Det mina vänner – är riktigt snabbt!

20131014-123758.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sedan korsar sambon mållinjen på 3 h och 55 min. En mycket nöjd och glad maratonhjälte som disponerat sitt lopp väl och som till och med hade krafter kvar för en riktig spurt. Är väldigt stolt över dig Henric – så många mentala barriärer du har jobbat dig igenom under din resa fram till den här maran. Sådan disciplin du har haft när det gäller träningen och som du har kämpat för att få tid till densamma (och alltid gjort det bästa av den tiden) i ditt alltid lika fulltecknade schema. Du är fantastisk!

20131015-102705.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och en minut efter sambon kommer svågern. Min makalöse svåger. Vi kallar honom Macgyver; han fixar nämligen allt åt alla med de medel som råkar finnas tillhands. Och han gör det alltid villkorslöst med ett leende på läpparrna. Dessutom är han en oerhört kompetent löpare och löpcoach; en förebild för mig i mitt eget arbete.

Ja – och sedan följde lite häng på Olympiatadion och en (mycket långsam :-)) promenad till hotellet där vi njöt av den där hamburgaren för att sedan avrunda det hela i hotellets relaxavdelning med efterföljande choklad-, kaffe- och skrattfest på hotellrummet.

En svårslagen dag.

 

I mål

20131013-174220.jpg

Vilken dag. Vilket lopp. Vilken glädje. Vilken burgare. Två tummar upp för detta.  3.20 respektive 3.45. blev sluttiden för systrarna. Sambon och svågern gjorde fina lopp och kom i mål på 3.55 respektive 3.56. Nu blir det återhämtning i hotellets SPA. Racereport kommer senare (idag eller imorgon).

 

Dan före dan – gör vi följande…

20131012-220048.jpg

 

Tejpar fötter.

20131012-220058.jpg

 

Testar racekläderna. (Verkar bli riktigt kallt)

20131012-220120.jpg

 

Går på ”ölhus”.

20131012-220159.jpg

Dricker öl och äter salt kringla.20131012-220208.jpg

20131012-220238.jpg

 

Äter mycket god mat.20131012-220247.jpg

Hämtar ut nummerlappar.20131012-220228.jpg

Skålar.

20131012-220257.jpg

Tar en promenad i Olympiaparken där start och mål är beläget.20131012-220305.jpg

Går på mässan som arrangeras i anslutning till maran och träffar en man med nerverna utanpå.

20131012-220319.jpg

Hejar på löparna i ”folkdräktsloppet”.

 

På plats i München

20131012-072840.jpg

 

Uppladdningen är påbörjad. Vilken härlig start vi fick på vår resa; superfint hotell (1 km från  Olympiastadion där starten går), trevlig promenad genom hjärtat i stadskärnan, fördrink på hotellet där sambon jobbade som piccolo i ungdomens dagar, fantastisk middag på en cool restaurang med en meny väl anpassad för maratonlöpare. Nu hoppas vi att den här lördagen fortsätter i samma anda. 20131012-072907.jpg

20131012-072917.jpg

20131012-072925.jpg

20131012-072932.jpg

20131012-072950.jpg

20131012-072957.jpg

Vad ska ni göra i helgen?

Vad jag ska göra? Tackar som frågar. Det här.

20131011-085837.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sist jag sprang ett maraton (och lite till) såg jag ut såhär. Fullt så ”lättklädd” och blommig kommer jag inte att vara på söndag.

Formen? Ingen som helst aning. Fokus har hela året legat på andras prestationer snarare än på min egen. All form av strukturerad träning har lyst med sin frånvaro. Något jag däremot hållit fast vid är långpasset. Så, distansen finns i kroppen. Farten får däremot bestämmas av dagsformen och känslan i kroppen när starten går. Men som jag LÄNGTAR; ska bli så kul att springa runt München och uppleva staden i löparskor. Planet lyfter om en liten stund. Sällskapet ombord – och i löparspåret på söndag – utgörs av sambon, systern och svågern :-)