New York Marathon 2018 – Race Report

Jag har precis krängt av mig överdragskläderna och skeppat dem vidare till en funktionär som samlar in kläder till förmån för hemlösa. Jag mår gott vid tanken att någon kommer att vandra runt på Manhattan i Alice fleecejacka, vantar, mössa och mina uggs. Jag joggar lite försiktigt på stället, stretchar fötterna och sträcker ut baksida lår. Sätter mig i huksittande för att öppna höfterna lite. Jag har redan gjort den här proceduren minst tio gånger. Det har nämligen varit gott om tid att göra de sista förberedelserna; bussen lämnade hotellet 05.00 och starterna går i olika ”waves” mellan 9.50 – 11.00.

Solen skiner från en klarblå himmel. Luften är kall men känns behaglig eftersom solen värmer. Jag trampar på stället för att hantera känslorna som sköljer över mig. Såhär är det alltid vid starten av ett maratonlopp. Vägen fram till startlinjen är kantad av längtan, motvilja, många timmar träning, oro, förväntan, rädsla och glädje. Och nu far alla de här känslorna runt i mig på en och samma gång. Ju fler maraton jag springer, desto mer inser jag att det är omöjligt att förutspå vad som ska hända under de 42195 meter som väntar. Och även den här dagen ska komma att bjuda på överraskningar.

Det är en högtidlig stund på Staten Island. Luften vibrerar av energi från de tusentals löpare som står redo att erövra banan; världens mest åtråvärda. Det är religiöst.  Efter sluttonerna till den amerikanska nationalsången går startskottet. PANG. Jag följer med i rytmen av trampande fötter som får hela Verrazanobron att gunga. Ur högtalarna strömmar Frank Sinatras New York, New York och framför mig tronar vyn av Manhattan. Vi startar direkt med högsta stigningen på banan. Jag hinner knappt ta mig an bron innan en löpare sluter upp upp vid min sida. Han presenterar sig som Rick och säger att jag ser väldigt exalterad och lycklig ut (så rätt han har). Han berättar att detta är hans artonde maraton i New York och att han gärna guidar mig över bron som har mycket sigthseeing att bjuda på. Rick pekar ut Elis Island och Frihetsgudinnan, Empire State Building, kända pråmar och återger släkthistoria som jag dock inte hinner uppfatta. Jag hissnar och får svindel av de magiska vyer som möter oss på toppen av bron. Det är en obeskrivlig känsla; rysningar går genom hela kroppen. Är jag verkligen med om det här. Jag har lyssnat så idogt till min guide att jag knappt hann notera uppförslutet. Däremot känner jag att det är lätta ben som rullar nerför. Rick tackar för sig och fortsätter i ett snabbare tempo. Artigt men bestämt ber han mig att inte hänga på.

Brooklyn! Nu är det dags att börja springa. Och det går lätt. För lätt. Varningsklocka ringer. Håll igen nu Marie; ”run wisely” vilket också blir mantrat för dagen. Hela Brooklyn kokar och det är löjligt lättlöpt. Banan kantas av musiker, dansare och en publik i extas. Publiken fullkomligt trycker mig framåt. De behandlar oss som rockstjärnor. ”GO SWEDEN”, ”GO SWEDEN”. Överallt är det händer som förlängs i längtan efter en high-five. En kille med mikrofon börjar rappa en vers om Sverige. Jag är hög på löpning. Hög på livet. Kroppen känns inte och jag får hela tiden påminna om att ”run wisely”. På väg in i Queens håller dock allting på att få ett snöpligt slut. Jag ligger på ena kanten av banan, dels för att det är lättare att hitta flow där, dels för att kunna ta in så mycket som möjligt av det som sker runtomkring. Plötsligt tar en vindpust tag i ett löst sittande snitselband samtidigt som jag lyfter foten och det hamnar mellan mina ben och där framme står stolpen som bandet sitter fast i. Jag tvärnitar i panik och hinner precis undkomma kraschen. Det hugger till lite i baksida lår av den tvära inbromsningen och jag blir orolig för kramp eller sträckning men går oskadd ur dramat. Puh! När jag väl återhämtat mig har jag kommit in i den judisk-ortodoxa delen av Brooklyn; Williamsburg. Och här händer något väldigt märkligt. Det blir helt tyst. Knäpptyst. Män i pälsmössor med svartvita bönsjalar över axlarna stirrar rakt fram utan att ens snegla på den orm av löpare som ringlar förbi. Löpning är helt enkelt inte förenligt med den livsfilosofi som råder här. Men det dröjer inte många kilometer förrän publiktrycket är åter. Över Pulanskibron och halvmarapasseringen. Hej Queens! Något mer lågmäld publik men stämningen är på topp. Här njuter jag av att läsa skyltar. Det är mycket Trumpgrejer på temat: har vi klarat två år med Trump är detta maraton absolut ingenting. Och överallt ropar publiken: ”you can do it”, ”you are amazing”, ”go Sweden”. Benen är lätta, andningen är kontrollerad. Jag tar lite vatten och sportdryck vid energistationerna och varvar med någon gel. Magen knorrar lite men inte så starkt att jag måste agera.

Och så tronar den upp sig. Queensboro Bridge till Manhattan. Uppe på bron råder en mäktig tystnad. Den är lång. Många löpare kroknar och flera runtom mig drabbas av kramp. Så hörs plötsligt ett sorl som växer sig allt starkare och som fullkomligen exploderar när jag svänger ut på First Aveny. Jublet är helt öronbedövande och jag känner mig som en rockstjärna. GO SWEDEN. GO SWEDEN. GO SWEDEN. Publiken är i extas. Och jag med den. Till vänster ser jag samtidigt svensklägret. En plats där många anhöriga till de svenska löparna står och jag får rysningar av att se svenska flaggorna vaja i skyn när jag springer förbi. (Bara genom att skriva detta får jag gåshud.) 30 km passerades under löpningen på Första Avenyn; en raksträcka om sex kilometer. Fruktad av många. Älskad av mig. Om det är något jag är riktigt bra på så är det att springa effektivt på långa och flacka asfaltvägar. Asfaltprimadonnan i sitt esse!

Benen fortsatt lätta. Pulsen under kontroll. Skön känsla i kroppen. Jag springer på i den rytm som jag haft under hela loppet. Men det är fortfarande tolv kilometer kvar. Run wisely tänker jag på bron över till Bronx. Väl över på den sidan mattas det massiva publiktrycket av och ersätts med mer musik. Det är körer, bandspelare och instrument av olika slag. Vi passerar den beryktade ”Väggen” vid 32 km. Publiken försöker dock ihärdigt att övertyga oss löpare om att vi är igenom väggen och snart i mål…”You are soon there”, ”Not far now”. Alla som någongång sprungit maraton vet att de sista sju kilometrarna ofta är riktigt långa. Smärtan i kroppen kan vara helt brutal och då känns sju kilometer helt övermäktigt. Men idag tar jag till mig publikens ord. Målet känns nära. Jag känner mig riktigt stark inför avslutningen av loppet som inleds via bron tillbaka till Manhattan. Noterar en kvinna som håller upp en skylt med den välkoma texten: ”last damn bridge”. In i Harlem där musiktemat håller i sig. Det är magiskt! M.A.G.I.S.K.T. Älskar Harlem.

Så är det till sist dags att svänga in på Femte Avenyn och springa raksträckan fram mot målet i Central Park. Den här delen av banan är riktigt tuff. Det går uppför. Och uppför. Och flack uppför. Och brant uppför. Och det bara fortätter uppför. Ja – så kändes det iallafall. Och även om mina ben varit riktigt pigga hitintills känner jag att drivet nu börjar att avta. Många går. Några stannar helt. (Kräks.) Krampar. För att sedan jobba på några meter till. Vid 39 kilometer svänger så banan äntligen in i Central Park. Här har jag sprungit så många gånger och jag känner till parken väl. Känns nästan som hemmaplan och autopiloten kopplas på. Jag highfivar med flera i publiken och får så mycket energi tillbaka. Sista kilometern är ren njutning. Lycka. Glädje. Eufori. Och så händerna mot skyn när jag passerar mållinjen.

Det var en härlig upplevelse att ta emot medaljen utan smärta, kramp eller känsla av utbrändhet. En funktionär sveper en värmande poncho om mig varefter jag under otaliga gratulationer och applåder promenerar tillbaka till hotellet. Jag kommer aldrig att glömma känslan under den promenaden. Solen sken. Medaljen glänste på bröstet. Människorna i stan betraktade mig som en världsmästare. Kroppen var intakt. Och snart skulle jag få njuta av varm dusch och mat. Så nära fullständigt mindfull jag någonsin lär komma.

Till sist. Tack Henric för att du bara är helt fantastisk; som människa, make och löpare. Älskar att dela de här upplevelserna med dig. (Älskar också att vi redan bokat nästa års mara :)) Tack Ida, Daniel, Jesper och Joakim för underbara dagar, middagar, skratt och gött häng. Vi har delat oförglömliga stunder. Stunder som omvandlats till oförglömliga minnen vilka jag kommer att återvända till ofta. Jag säger bara Ida: mitt första vinyasapass. Halleluja moment. Värre än maran om du frågar mig. Daniel: du har tagit vår tandborstning till en helt ny nivå. Nya skratt varje kväll. Jesper: ditt knä, dina fötter och din gångstil efter maran. Så mycket hjärta&smärta i den där kroppen alltså. Joakim: jag förstår Ida när hon säger att en behöver en Jocke i sitt liv. Du är grym. Tack för all pepp och för all positiv energi du strösslar runt dig.

Skövde sextimmars – Race Report

Fredag den 9 mars.

Knökar in trx, kettlebell, gummiband, medicinbollar i bagaget och racear till skolan för att hämta barnen. Blundar samtidigt  lite med vänstra ögat för att slippa se den den stora lilla lackskadan som uppstått efter att jag backat in i en stenmur kvällen innan.  Ska nu bara köpa kattmat, packa löpargrejer och hämta maken inne i stan innan vi äntligen kan åka mot Slätta för övernattning i Tidaholm. Tidaholm ligger ju bara en halvtimme från Skövde där morgondagens lopp går av stapeln. Loppet har hittills inte varit top of mind under veckan. Långt ifrån. Livet har drabbat mig på olika sätt och det har tagit all min tankekraft och energi. Har ändå landat i att jag vill springa. Jag behöver springa. Packar i vanlig ordning ner allt jag har. You never know. Kanske att jag vill ha ett rosa underställ och grön buff. Eller så är jag all black. Min sinnesstämning eller eventuella nonglow imorgon vet jag ju inget om idag. Samma sak med energi. Jag packar allt jag hittar. Bättre en sak för mycket att välja på. Vet av erfarenhet att kroppen suktar efter märkliga saker i de här sammanhangen. Det viktigaste har jag dock sett till att bunkra upp rejält med. Nämligen Pucko; denna mirakeldryck som min mage nästan alltid klarar av utan haverier, salta nötter, salta godisar och naturgodis. Men jag adderar kladdkaka, bars, smoothies, bönor, choklad, delicatobollar och annat. Fyller hela Chryslern med påsar och trunkar. Kollar att barnen har laddare, telefoner och underställ med sig. Mot maken. Vet att han kommer att stå där i sin prydliga rock och lätt packade weekendväska. Vet att han kommer att se så besvärad ut. Vet att han kommer att sucka djupt när han ser vad hans lilla väska måste trängas med.

I bilen passar vi på att göra läxor och stämma av barnens grejer och det har ännu inte infunnit sig något fokus på löpningen. Men jag käkar lite extra salt till mellanmålet iallafall. Slätta och syster Elinor bjuder sedan på världens härligaste tacokväll och det är en underbar känsla att vara med familjen efter den här omtumlande veckan och när jag träffar Tessan (min mellansyster som också är där) – känner jag kraften och fokuset komma smygande. Henric och jag drar oss tillbaka tidigt och jag somnar tryggt i pappas stuga. Vaknar i och för sig några gånger men har inga problem att somna om.

Lördag den 10 mars

Vaknar till runt sexsnåret. Sätter mig på fårskinnsfällen framför kaminen och yogar en stund. Jag är äntligen i känslan. Jag ska springa. Springa. Springa. Springa. Långt och länge. Jag ska bara springa. Sätta en fot framför den andra. Andas. Inte bry mig om något annat. Vara i den där lilla världen för en stund. Och det kommer att vara underbart. Det här är mina tankar hela morgonen. Äter en normalstor frukost med den enda skillnaden att jag adderar en matsked kokosolja i gröten. Vill absolut inte äta för mycket. Det är en konst att kunna gå på toa innan loppet och med en stor frukost i magen kommer ett sådant besök att behöva göras efter start. (Det behövde jag ju ändå skulle det visa sig.)

Hämtar ut nummerlappen. Kunde inte haft bättre support. Henric släpper mig vid nummerlappsuthämtningen, fixar med väskor och parkerar bilen. Alice fixar med nummerlappen och chipet i skosnörena. Isak håller sig lugn. Alles gut.

Mot start. Surar till Henric om underlaget. Det är halt, moddigt och slirigt på flera ställen. Ska en behöva halka omkring här i sex timmar. Hallå! Jag är asfaltlöpare. Jag gillar inga hinder på marken what so ever. Kan surna till för minsta sten. Men nu är det bara att tugga i sig. Jag kan inte annat än att dra på smilbanden när jag står där i högen av löpare som förväntansfullt inväntar startskottet. Hur många galningar finns det egentligen. Trösterikt ändå att jag inte är ensam i min galenskap. Pang.

Stapplar iväg och ramlar nästan direkt. Vafan. Och så ser jag barnen. Åh – jag är lyckligt lottad ändå. Ger mig själv ett leende. Som direkt efterföljs av en tår. Herregud Marie. Nu börjar det igen. Att du aldrig lär dig. Nu har du sprungit i 10 minuter. Bara 350 minuter kvar. Varför måste du hålla på såhär? Kan du inte bara göra mer lagoma saker. Orka! Jamen hallå. Det är ju det här som är jag. Jag är inte lagom. Jag vill inte vara lagom. Jag gillar ju att vara galen. Jag är galen. Måste bajsa. Åh nej, inte redan. Bara 300 minuter kvar.

Ah, det är lätt nu. Henric och barnen hejar varje varv – ser dem ju mest hela tiden eftersom ett varv bara är 1,2 km. Ett varv består av lite nedför, en liten uppförsbacke och sedan flackt. Jag gillar varvet. Det är omväxlande och jag byter arbetande löpmuskler hela tiden. Backen är min styrka. Där är jag snabb och lätt. Min teknik kommer till sin rätta. På utförslöpan blir jag däremot omsprungen. Jag har bestämt mig för att inte gå tom. Jag äter något litet nästan varje varv. Teamet är fantastiska. De jagar mig med kladdkaka, vatten och nötter. Och jag mumsar. Och jag har också bra energi. Det här är lika mycket en ätartävling som en löpartävling. Och jag tänker inte förlora mig på loppet pga. dåligt energiintag. Been there. Done that. Men inte idag. 130 minuter kvar. Aj! Kramp i hela högersidan. Har håll. Måste sakta ner.

Jag hör Vilmer – min systerson. Hans glada hejarop ljuder över banan och går rakt in i hjärtat. Jag får så mycket energi. Vilmer är sedan med mig flera varv. Jag springer liksom på kärleken till honom. Fäller en tår. Kan nästan inte titta på Tessan som nu anslutit tillsammans med Vilmer, Henke och Lucas. Kommer att bryta ihop. Så mycket känslor. Så många tankar. Tacksam. Trött. Tacksam. Trött. Pigg. Bajsenödig. Törstig. Glad. Ont i magen. Jag blir en ynk. Beklagar mig inför teamet. Varvet efter har jag syster Tessan med mig. Sida vid sida. Hon upplyser mig om precis det jag behöver höra där och då. Jag känner hur farten ökar och steget blir lätt. Ett varv flyger förbi. 40 minuter kvar.

Livet. Livet är skört. Vi blir varse hela tiden. Jag tänker på dem vars smärta inte upphör när de slutar springa. Jag känner ömsom tacksamhet. Ömsom sorg. Jag är stark. Bara 15 minuter kvar. Benen rullar på ganska lätt. Mår lite illa när jag känner hur gammal kladdkaka plötsligt rinner ner i halsen. Den måste ha fastnat någonstans när jag försökte få ner den någon timme dessförinnan. Fem minuter kvar. Ökar. Känns som att jag sprintar. Men det är långt ifrån sanning om en kollar tempot på Mr. Garmin. Applåderas fram av mitt fantastiska team och höjer armarna i skyn när stoppsignalen ljuder. Jag är i mål. Sex timmar och 60 km senare. Kroppen känns bra och allt jag vill är att krama om min familj. ÄLSKAR ER. Så skönt att få stanna. Men det är en märkligt känsla att inte hela tiden röra sig framåt. Känner mig förvirrad. Var ska jag. Hur kan jag tacka alla som varit här. Fryser jag? Var ska jag nu. – In i duschen ropar Henric.  In i duschen ja, nu har den här tanten börjat att stelna till. Ner för trappan till omklädningsrummet, Av med flera lager kläder. Steeeeeel. Fötterna är så ömma och ”alla andra” snacksar och dricker på något utom jag. Misär. Törstig. kall. Hungrig. Och trött. Det är så synd om mig när jag står där naken i duschkön tillsammans med fyrtio andra lika medtagna kvinnor. SKÄRP DIG. Försöker att skynda med tantkroppen så gott det går. Just nu känns iden om att packa hela löpargarderoben inte som en lika bra ide. Jag skäms över att jag tar mest plats av alla där i omklädningsrummet och så har jag inte ens något litet att stoppa i munnen. Förbättringsområde identifierat.

Kommer till slut uppför trapporna efter stora kraftansträngningar. Äntligen mat. En burgare med extra allt. Och så alla andras rester på det. Nästan mätt. I trettio minuter eller så. Bilfärden mot Göteborg är underbar. Jag är varm. 30 grader på min sida, rumpvärme, pälsjacka, nya raggisar (tack Kristina!) och yllemössa. Henric svettas. Men står ut. Vi analyserar loppet och jag får underbara , peppande och kärleksfulla kommentarer från vänner och bekanta. Väl hemma baxar Henric ut mig ur bilen och in i sängen. Det går inte att sova för att benen springer fortfarande. Men det är så skönt att bara ligga där och veta att jag inte ska springa inatt. Tänker på hur skönt det är att jag inte ska springa imorgon. Jag ska inte springa inatt eller imorgon för att jag sprang faktiskt sex mil idag. Lyllos  mig. Hungrig igen. Orka.

Söndag den 11 mars

Vaknar löjligt tidigt. Jag kommer inte upp ur sängen. Ligger kvar. Yogar mig upp via någon avancerad rotation och rullar ner på golvet. Rör mig i slowmotion. Fixar frukost. Tar typ två timmar. Gör mig ingenting. Väcker familjen. Känner en själslig frid. Ett lugn. Ett lugn som bara infinner sig efter en total urladdning. Njuter. Löpning är min terapi.

Tack för alla hejarop och fina kommentarer efter loppet. Har läst var och en flera gånger och det betyder så mycket. Kram!

 

 

Vi åker igen!

img_8480

Mellan den 20 september till den 27 september gör vi om årets succeresa till Park Hotell i Bad Flinsberg; en anrik kurort i sydvästra Polen. Luften. Vattnet. Naturen. Träningsmöjligheterna. Maten. Behandlingarna. Priserna. Träningsmöjligheterna. Och inte minst, lyriska, genomtränade och välmående resenärer vid årets resa gör att vi med iver, stor entusiasm och längtan redan har planerat för nästa års upplaga.

Hälsobyn Bad Finsberg är känd för sitt mikroklimat och hit har människor färdats för att dricka brunn sedan 1600-talet. I slutet av 1800-talet byggde man Hälsans hus, en magnifik byggnad med en unik promenadhall där bla. berlinsocieteten brukade frottera sig. Än idag kan man njuta av detta hus och dricka av det unika, mineralhaltiga vatten som bla. sägs ha positiv inverkan på kolesterolnivåer och det allmänna välbefinnandet.

Hotellet vi bor på erbjuder alla tänkbara behandlingar; alltifrån klassisk massage till ljusbad och manikyr. Priserna är dessutom oerhört attraktiva. En behandling om dagen hinns definitivt med även om ni deltar på samtliga träningar under dagen.

Träningsschemat under veckan föreskriver en mix av kondition, styrka och rörlighet och är förlagd i tre block per dag; morgon (lugnare träning i form av yoga, promenad eller löpning), förmiddag (kvalitetsträning styrka eller löpning) och eftermiddag (yoga, vattenjympa och/eller lättare konditionsträning). Träningen sker mestadels utomhus i hotellets parkområde eller i byns skidbackar och berg. Vi springer längs de slingor som löper i och runt orten; hikar i bergen; tar oss upp för kilometerlånga skidbackar (och åker linbana ner); styrketränar i parken; vattenjympar i hotellets bassänger och yogar vid spapoolen. Alla träningspass är nivåanpassade. (Inga förkunskaper är nödvändiga.) En av dagarna beger vi oss iväg på guidad heldagshiking.

På kvällarna äter vi gemensam middag som emellanåt efterföljs av föreläsningar av oss coacher. Sista kvällen arrangeras en mer högtidlig sittning.

Ta med dig mamma eller pappa, bästa vännen, kompisgänget eller livskamraten. Eller åk på egen hand. Träna så mycket ni har lust till, njut av behandlingar, hiking, relaxation, inspirerande sällskap, god mat och att ge dig själv det du behöver under en vecka för livet.

Priset för veckan är 9 990 kr fram till och med 15 december. I priset ingår flygresa (Air Berlin) från Göteborg till Berlin, transfer med buss från flygplatsen till hotellet, helpension (frukost, lunch och middag) och guidad heldagshiking. Har du önskemål om annan utreseort kan vi såklart lösa detta (med reservation för eventuella prisavvikelser). Vi har 24 platser till förfogande.

Ni anmäler er genom att maila till marie@traningsguiden.net eller stina@stinaalbihn.se och betala in depositionsavgift om 1500 kr till bankgiro 267-3267 (ange namn). Slutbetalning sker senast den 28 februari 2017. Efter 15 december höjer vi priset pga. av bla. ändrade flygpriser.

Varmt välkomna

img_8022img_8194img_8052

img_8430img_8040img_4677.jpgimg_8215img_8423img_8128img_7990img_4766.jpgimg_4640.jpgimg_4652.jpgimg_4595.jpgimg_4651.jpgimg_4704.jpgimg_4691.jpg

 

20160927_112907img_853920160922_113458

Köpenhamn maraton – race report

De sista passen innan loppet kändes inte bra. Jag VET hur det känns när jag är i bra form. Den känslan infann sig inte alls. Jag gick snarare omkring med känslan av att jag lätt ådrog mig mjölksyra i benen. Detta kände jag av såväl på träningen som annars. Men såklart valde jag att inte fokusera på det. Det skulle ju inte underlätta för mig att  lägga vikt vid det. Jag valde istället att fokusera på all bra träning jag faktiskt genomfört under våren som varit min bästa säsong någonsin. Det är verkligen mycket hårt, noga planerat och strukturerat arbete som ligger bakom den här marastarten i Köpenhamn.

Raceday startade alldeles utmärkt. Fler timmar sömn än normalt innan ett stort lopp. Och en mage som verkade vara med i matchen. Två timmar innan start hade jag käkat en portion gröt med karamelliserade nötter, yoghurt och kokosolja. Två koppar kaffe, dubbel resorb och vatten. Kändes bra.

Syrran och jag promenerade bort mot starten som låg alldeles vid vårt hotell (tack Henric för att du alltid fixar allting så perfekt). Väl där mötte vi upp Henric som flugit från Prag för att heja på mig. Vilken make en har. Så där stod jag med nummerlappen på bröstet. Omgiven av mina två störta supporters. Redo att ge mig ut på banan. Jag drog mig bort mot starten, värmde upp och nervöskissade säkert tre gånger på femton minuter.

Startskottet gick. Jag försökte verkligen att tänka positivt. Men någonstans där i bakhuvudet låg en gnagande känsla av att kroppen inte riktigt kändes i bra form. Men så hann jag inte mer än några hundra meter innan jag fick syn på en skylt där det stod Marie med ett stort hjärta på. En skylt som ackompanjerades av syrran och maken som skrek sig hesa av hejarop. Glädje. Jag började mata på. Hade bestämt mig för att försöka gå ner mot 3 h och 20 min. Det var den tiden jag tränat för och en bra dag visste jag att det skulle kunna gå och plocka ut. Lade mig runt 4.40 min/km. Kände direkt att detta inte var en fart som kom gratis idag. Jag fick jobba för den. Skit också. Fullt av negativa tankar. Redan efter 15 km var jag trött. Fy fasiken alltså. Jag vill bryta. Jag orkar inte. Ska jag gå lite. Ska jag verkligen inte gå av banan.  Jag vill inte springa mera. Tessan och Henric langade energi och hejade utmed banan. Och detta höll ändå motivationen uppe. Jag sprang för dem. Jag tänker inte bryta. Förhandlade med mig själv hela tiden. Efter 25 km var benen rätt sura och tunga. 17 km kvar! Det var dessutom kokande hett nu och den varma asfalten brände sönder fotsulorna i mina tunna skor. Men det var ändå ingenting i förhållande till hur trött jag var. Pulsen var konstant (alltför) hög och jag var rejält överhettad. Hade svårt att få i mig vatten. (Gel funkade däremot bra.) Supportteamet försåg mig med en keps och det hjälpte faktiskt mot värmen och någon kilometer där efter att jag passerat 30 kmskylten kändes det lite bättre igen. Solen gassade, munnen var torr som fnöske, fotsulorna brände vid varje fotisättning och jag hade åtta kilometers löpning kvar. Varenda liten cell i mig gjorde ont, stretade emot och ville bara att jag skulle stanna. Men där och då bestämde jag mig bara för att ta en fot framför den andra. Jag visualiserade min morgonrunda. Hur jag sprang den kända rundan och hur jag betade av bit för bit av den. En runda som jag inte tycker är vare sig lång eller besvärlig. I mina tankar passerade jag Nyströms, baksidan av Hemköp och Larsens kaminer, Snipen, Örsviksvägen, Valebergsvägen, Bärnarps Konditori. Och så passerar jag helt plötsligt 39 kmskylten. TRE kilometer kvar. Publiken blir alltmer högljudd. Jag börjar tro att jag kommer att ta mig imål. Att jag faktiskt snart ska befrias från plågorna. Att jag ska få min medalj. Att jag ska få krama om min syster. Min man. Kämpa. KÄMPA. Framåt Marie. Fullt fokus på att ta dig framåt. 40 kilometer. En man skriker till mig att det är bara är två kilometer kvar och att jag måste hålla ihop hela vägen in i mål. Jag tror faktiskt att jag ökar farten lite där. 41 km. Jag orkar inte mer. Jag är helt slut. Och nu ska vi upp på en bro. Jag biter ihop. Och dör en smula inombords när jag ser mitt crew som ännu en gång överröstar allt annat för att heja mig framåt. 700 m kvar. Nu går det nerför. Men det hjälper inte. 400 m kvar. Ser målet. Springer på vad som kan vara det längsta upploppet i historien. Till slut får jag stanna. Stänga av klockan som visar 3 h 30 sek 14 sek. Kastar mig mot staketet och börjar hulka. Och gråta. Av lättnad. Och lycka. Tar mig långsamt framåt. Fotsulorna bränner av kladdiga blåsor. Får min medalj. Möter syrran och maken. Kastar mig i deras famnar. Gråter ännu mer. Herregud vad jag har längtat efter dem. Att få stå still. Och gråta ut. Utan dem hade jag inte tagit mig i mål denna dag.

Löpning alltså. Hur mycket den får mig att uppleva. Känslor. Insikter. Prövningar. Lycka. Smärta. Framgångar. Motgångar. Idag var jag tio minuter från måltiden. Och fyra minuter över personligt rekord. Men jag kunde inte bry mig mindre om det. Aldrig förr har jag kämpat så hårt. Tagit ut mig så fullständigt och övervunnit så många geupptankar. Jag rankar den här prestationen högt.  Jag älskar löpningen och allt den medför och bidrar med i livet.

Men nu ska jag vila i några dagar.

IMG_1256IMG_1258IMG_1252img_2244.jpgimg_1262.jpg

Köpenhamn maraton – resan dit

Aldrig någonsin har jag varit bättre tränad inför ett lopp. Inte en sjukdag eller missat träningspass på hela året. Träningspassen har kanske inte genomförts under optimala förutsättningar varje gång (eller ens någon gång) men likväl har jag genomfört planerade pass. Och jag har tränat sådana fantastiska pass. Kenth har väglett mig i val av kvalitativa pass. Och jag har utvecklats så mycket i detta samarbete. Jag är så van att vägleda andra i deras träning. Van att känna in andras nivå och förmåga. Men när det gäller mig själv är det helt annorlunda. I det här fallet är själv inte bäste dräng. Hursomhelst. Kenth har på ett helt fantastiskt sätt pejlat av min förmåga och bidragit till att göra min resa fram till maran så rolig och utmanande.

Jag har ju inte bara tränat löpning. Jag har ju även tränat styrka och rörlighet. Och detta med Stina. Mer kompetent fyscoach än henne känner jag inte till. Hon är fantastisk på att adressera och stärka upp svagheter i alla människokroppar. Under alla mil. Under all tuff träning jag har genomfört det här året har jag inte oroat mig för eller känt av annat än fysisk trötthet från kroppen. Har aldrig tidigare varit starkare, rörligare eller mer ”genomtränad” än nu.

Så, med denna känsla mötte jag upp syster Tessan på Göteborgs centralstation i lördags. Så många löparäventyr vi delat Tessan och jag. Känslan av att få dela ytterligare ett gjorde mig bara så lycklig. Med en upprymd och förväntansfull känsla satte vi oss på tåget och rullade iväg mot Köpenhamn och den stundande maran.

Väl där inleddes vistelsen med sightseeing i promenadskorna. Med stopp på Joe&the Juice och såklart på expot för att hämta ut nummerlappen. Vi traskade och traskade. Till slut hoppade vi faktiskt in i en taxi för att hinna med lite avkoppling på hotellet innan middagen. Allt detta toppade sedan med uppladdningsmiddag som bestod av kycklingsoppa till förrätt och en risotto till huvudrätt. Supergott och det landade alldeles perfekt i kroppen. Efterrätten intogs därefter i hotellsängen. Syrran hade såklart fixat mina favoritgodisar (kanelmandlar, salta nötter och saltlakrits) i små egensydda påsar. Hur bortskämd får en vara egentligen. Sammanfattningsvis en helt perfekt dag!

 

Hårda pass i veckan

Jo man tackar. Helt j-a slut. 25° hett och ett redan på pappret utmanande pass blev tillsammans JOBBIGT. Mycket jobbigt. En mil uppvärmning. Sedan några block fartökningar under andra milen. Och sedan en halvmil nedvarvning. Jag brukar ”lätt” klara 25 km utan vatten. Men idag fick jag springa till lokala cafeet och klunka vatten flera gånger. Sista kilometrarna kändes det som att blodet kokade i kroppen. Jag gillar verkligen inte att springa i värme. Men efter dusch och långlunch på favvostället Vallda golfkrog, kändes livet bra igen.

Uppladdning inför dagens långpass i goda vänners lag. Vilken lyx att få promenera bort till goda vännerna Andreas och Gunilla. Och väl där få sätta sig och njuta av en fantastisk middag i deras sällskap&med där här utsikten. Som vi njöt av livet där och då.   Den här bilden är från snabbdistansen tidigare i veckan. 30 min riktigt hårt jobb i löparskorna. Och som vanligt så blir en bra på det en tränar. Och mindre  bra på det en inte tränar. Jag undviker ju systematiskt den här typen av pass. Och det märks på resultatet. På gränsen till dåligt objektivt sett. Men det var däremot inte ansträngningen. Jag slet och rev där under den där halvtimmen och är därmed nöjd. En kan faktiskt bara göra sitt bästa.

 

Föregående veckas träning

img_1941.jpgSätter punkt för en bra träningsvecka. Har faktiskt hunnit med ett intervallpass, ett långpass, ett yogapass och ett styrkepass. Just the way I like it. Lägg därtill att innehållet i de respektive passen dels såg tufft ut på pappret, dels genomfördes enligt plan i praktiken – and its a wrap.

Intervallpasset: 5 x 8 min i sub 4.10 min/km.

 

35 km i 5.25 min/km.

 

Styrkepass med fokus på att stärka upp utsatta löparmuskler (bl.a. enbenspress i trapbar). Och så lite explosivitet iblandat däri (bl.a. medicinbollskast).

Yogapass med fokus på höftöppnare.

Nu blickar jag framåt mot en ny vecka med roliga och utmanande pass. Veckans värsting inträffar utan tvekan på onsdag i form av en snabbdistans. Snabbdistans är i särklass det absolut jobbigaste passet enligt mig. Nu snackar vi om att ligga snäppet ovan tröskel och framförallt – ovan mjölksyratröskeln – i ansträngning. Enda positiva är att de här passen är över rätt fort eftersom det är en fysisk omöjlighet att hålla i den här ansträngningsnivån särskilt länge. Därutöver blir det också yoga och styrka på onsdag och torsdag. Under helgen blir det självfallet något längre pass i löparskorna.

Full fart mit Köpenhamn maraton.

Kungsbackaloppet etc.

Den här helgen skulle jag springa final i min tröskelträningstrappa som jag bedrivit under våren. Första veckan sprang jag 30 minuter i den obekväma zonen. Veckan därefter i 40 min. Sedan 50 min. Osv. Ja, ni förstår tio minutersprincipen. Den här veckan var det dags för att sätta punkt för utmaningen genom att försöka befinna mig i 90 minuter på tröskeln. Lägligt nog anordnades det ett halvmaraton i Kungsbacka på lördagen vilket kändes som ett perfekt sätt att genomföra det här passet genom på. Även maken skulle springa långpass och hängde på.

Och vilken härlig dag det blev. Först långfrukost med tidningsläsning och oskäligt många koppar kaffe. Sedan trädgårdsarbete i strålande solsken i ett par timmar. Snabb fika&mer kaffe och iväg till Kungsbacka för att springa loppet. 15 minuter innan starten parkerade vi bilen. Ett snabbt toabesök och jogg genom köpcentret där starten gick och vips var vi ute på banan. Smidigt värre. Första kilometern var som vanligt min långsammaste på hela loppet. Men oj vad det kändes det segt. Motvind och lätt uppförslöpning. Benen var tunga och högst ospänstiga. Men så hände något efter ca åtta kilometer. Jag började få flow och en skön känsla i löpningen. ”Motvinden” låg i ryggen och det sluttade nu lätt nerför. Kommer ihåg att jag tänkte: det här är ju inte jobbigt överhuvudtaget. Här kan jag rulla på länge”. Såklart ändrades den tanken när vi vände ”upp” på andra varvet. Men då hade jag helt annan kraft att hantera såväl uppförslut som motvind. Med undantag för en dipp vid 18 och 19 kilometerspasseringarna hade jag en fortsatt go känsla hela vägen in i mål. 1.37.12. Det är jag helt klart nöjd med.

Maken sprang på bra och gled in under 1.45. Så bra jobbat. Och även han hade en bra känsla under stora delar av loppet.

Dagen fortsatte sedan i samma härliga anda; efter duschen tog vi nämligen cyklarna till kvartetskrogen och festade loss på en rejäl brakmiddag och härligt bubblig champagne. En bättre dag helt enkelt.

Härliga dagar

Längre ner i inlägget ser ni bilder från helgens underbara afterrunhäng. Det ÄR lyxigt att springa långpass. Duscha länge. Och sedan transportera sig några hundra meter till fina vännerna Lina och Peter som fixat en helt underbart god måltid till stora som små. De där räkorna som syns i flödet var bara så löjligt goda. Det är färska räkor, citron och en het och hemmagjord mayo.

Tydligen är det redan onsdag idag. Vad hände! Ja, det var tre fullspäckade arbetsdagar och härliga eftermiddagar med barnen. Igår hämtade  jag exempelvis Isak och hans kompis för häng på yoghurtbaren. Efterföljt av ett riktigt grisjobbigt intervallpass. Tro nu inte att det här initiativet kommer från den här mamman och personliga tränaren. Nädå. Killarna snackade hela vägen från skolan om hur taggade de var på att springa intervaller och att jag skulle peppa och ta tid. Mmm. En blir som en umgås. Typ. En superkul eftermiddag och kväll blev det. Livet blir ju så lätt att leva när dagarna blir längre och tiden en kan spendera utomhus likaså.

I detta nu sitter jag på favvohaket i Linne för lunch och för att klara av den administration som också måste hinnas med. Jag gillar verkligen att sitta på cafe och jobba. Det blir en härlig kontrast till såväl hemma- som ptlivet. Omväxling förnöjer. Och jag har faktiskt redan hunnit med att träna för egen del (kort fartpass) och haft en pt samt ett företag. Innan lunch. Det får en vara nöjd med.
img_1897.jpg

  

Fest, träning, katter, barn och jobb…

img_1838-1.jpgimg_1839-1.jpgimg_1844-1.jpg …ungefär så. Och du har en perfekt sammanfattning av senaste veckan. Jösses alltså. Hur hinner en med? Ja, jag undrar emellanåt hur jag lyckas klämma in alltsammans. Men med en bra plan, konstant höga energinivåer (pga. bra träning och bra kost) och en stor portion vilja så går det nästan alltid ihop. En gång den här veckan ”råkade” en dubbelbokning smyga sig in i kalendern. Men det löste sig pga. flexibla och lojala klienter; fördelarna med långsiktiga klientrelationer är många. I det här faller var det exempelvis inga problem att justera tiderna så att det löste sig bra för alla parter i slutändan.

Bästa träningen den här veckan måste nog vara onsdagens långa intervaller (eller snarare korta trösklar) om 3 x 10 min. Jag sprang på i en hög fart hela passet. Och jag lyckades hålla planerad fart även om det var motigt nästan hela sista intervallen.

Bästa kvällen är otvivelaktigt onsdagen där jag var en av tio tjejer på en underbar middag på Brasserie Lipp. Annie, värdinnan för kvällen hade bjudit in tio tjejer som hon inspirerats av på olika sätt. Vi som var inbjudna hade ingen koppling till varandra. Sedan visade det sig ju att kopplingarna fanns när vi väl började samtala med varandra. Bl.a. hade jag företrätt en av tjejerna i en tvist under tiden jag jobbade på advokatbyrå. Menyn var helt igenom vegetarisk och helt i min smak.

Idag har jag sprungit långpass. Fick ihop 32 km. Men det får ni läsa om på min instagram.

 

Ha en skön lördag vänner!